Vinterkräksjukan

Känner hur paniken kommer krypande, vinterkräksjukan är åter i antågande står det med stora röda bokstäver i tidningen. Jag har gjort det en gång tidigare, samma dygn och samtidigt som min då 1 åriga dotter med min sambo långt bort på konferens.

Djävulskt - finns nog inget annat ord för upplevelsen. Kommer aldrig ens att önska min värsta fiende i livet detta. Får som sagt var bara panik över att tänka på hur det är att ha vinterkräksjukan tillsammans med en 2 åring. Herre jävlanes..

Speedad mån tro?

Hela familjen ligger lugnt och skönt och sover i sängen när Wildabebin helt plötsligt blixtsnabbt reser sig upp och sätter sig på Vildamammans mage.

- Mamma...
- Mamma Tåmten...
- Tåmten mig..
- Ilda Paket!

Öh? November har inte ens slagit över till december och någon tomte vet då inte jag att vi sett smyga omkring i mörkret i vårt somrum.

Men aldrig ska man ju säga aldrig... vem vet?

Alla sätt är bra...

...utom dom dåliga!

Mammma, mammma... Pappa elsar Ila!
Ja, pappa älskar Wildabebin.

Mammma, maamma.. Mama elsar Ila!
Ja, mamma älskar Wildabein.

Mammmmma...
Ja?

Mamma elsar Pappa?
Ja, mamma älskar pappa och pappa och mamma älskar dig!

Pappa elsar mammma..
Ja, pappa älskar mamma.

Aa a, mamma HEJ?

Vad gör man inte för att slippa slå igen sina vacka blå...

Tåmten å paket

Wildabebin har redan börjat ladda upp inför julen. Direkt hon ser en bild med en tomte utbrister hon högt och glatt - TITTTTA Tåmte PAKET!

När moster I idag dessutom frågade vad hon vill skulle finnas i paketen när tomten kommer på besök blev listan lång... Äppel, Man (Banan), Molot (Morot)... Öh? Undra varför denna hälsasamma linje för snart en tvååring?

Efter ett tags funderande kom dock morbror M på att fråga om vi också har boken Kaninpaket hemma. Svaret är ja. En bok där kaninen kommer med paket, ett med ett äpple, ett med en gurka, ett med en... och så i slutet det bästa - ett med en napp.

Vill men orkar inte...

Finns så mycket att blogga om. Det går toksnabbt nu. Ord, meningar, händelser, markeringar, upptåg och påhitt... Skulle kunna fylla sida upp och sida ner men väljer sängen. Wildabebin sover och pappan börjar kännas att vår morgon började redan 04.38 efter en i sig själv rätt sömnlös natt.

Hosta + Wildabebin = dåligt!

Världens bästa väckarklocka?

"Bää, bäää, lille bäää, aooaammmeee... Bäääbää..."

Kan inte finnas någon bättre än att få vakna till Wildabebin som sitter upp i dubbelsängen och klappar en i ansiktet i takt med sin skönsång...

Gjorde verkligen inget att det var ett litet tag innan den vanliga klockan skulle ringa för dagen. Gav bara en extra stund till morgonmys i sängen kollandes på Laba, papppa Laba... (Lilla spöket Laban)

Natt

Trött pappa ska sova.
Wildabebin sover sedan länge.
Vildamamman just landat på andra sidan jorden,
för att följa Obama dom sista skälvande dagarna.

Livet är allt konstigt ibland.

Ett år, en blogg, ett barn...

Inser här där jag sitter och drömmer mig bort inför kvällen då jag och vildamamman ska vara barnlösa och bara ägna oss åt varandra att vi nu funnits här tillsammans på bloggen i 1 år, Wildebebin, vildamamman och jag. Oj vad tiden går fort.

Tittar tillbaka på det första inlägget här på bloggen, 28 oktober 2007 och blir grymt nostalgisk. Hade varit hemma lite mer än en månad av pappaledigheten, hade länge funderat att gå ifrån mobilbloggen som följde Wildabebin månaderna före ankomst och under det hela första året. Tog steget och har aldrig ångrat mig.

Anonymt för dom som inte vet vem jag och Wildebebin är, personligt för alla andra som finns i vår närhet och som följer våra äventyr. Kravlöst från min egen sida som inte skapar stress men som bjuder på avkoppling och glädje när man sätter sig ner och skriver. Toppar inge listor men samlar ändå läsare från när och fjärran och inte minst, ger oss själva ett minne att bära med oss resten av våra liv.

Nu hör jag någon som börjar vakna efter sin eftermiddagslur och inom kort kommer att ropa - pappa, paaappaaa PAAAAPPPPA! Ja, se där, där kom det!

Det som inte dödar, det härdar...

Vet inte hur många gånger jag har skrikigt "Det som inte dödar, det härdar!" till mina soldater genom åren som officer när motgångarna varit stora, orken knappt mätbar eller uppgiften varit en enda stor och evighetslång prövning.

Inser sakta men säkert att min egen härdning börjat nu men en vild liten bebis som helt plötsligt är stora tjejen som snart fyller två och kan själv, vill själv, gör själv och dessutom upptäcker allt.. Det som inte dödar...

VEM FAN HAR KOMMIT PÅ ETT SÅDANT FÖRBANNAT IRRITERANDE UTTRYCK OM MAN FÅR FRÅGA?

Bloggkoll?

Följ min blogg med bloggkoll

Håka Motocukel

Håka Motocukel, Wilda... Jaa aa.
Mig motocukel, haka...

Ja, det är inte alltid så lätt för förskolefröknarna att hänga med i turerna och allt Wildebebin försöker berätta under dagerna. Oklarheterna klarnade dock när vildamamman kom och hämtade henne för att skjutsa henne till farbror Håkan, ni vet han med motorcykeln...

Var en lycklig liten tjej jag senare på kvällen hämtade hem från farbror och faster. Hon hade fått se motocukel helm, motocukeljaka, motocukel... Ja, och inte blir det mindre roligt att vara på besök när dom dessutom har två stycken ökenråttor eller som Wildabebin mer eller mindre skriker av glädje och upphetsning pappa, titta muuuuS!och med stor spänning närmar sig för att försöka klappa den lilla råttan som verkar fundera var lugnet tog vägen.

Frigörelsekampen är här!

08.00 Får ett vackert mms från dom två bästa tjejerna i hela världen som ligger i sängen och låtsas sova. Se dock på Wildabebins ansiktsuttryck att det nog mest är lite bus på gång...

08.42 Får ett nytt mms från tjejerna där dom sitter och tittar på den stora favoriten för tillfället, Wahooooo! (Lejonkungen). Den mysiga sovmorgonen har övergått till mys i soffan.

10.20 Får ett sms med ordet Suck!

12.09 Kommer sedan förklaringen, Wildabebins förkylning är över. Roligt i sig men verkar också innebära att hon laddat upp så hon nästan sprängs...

Morgonmackan skulle bestämt intas med sked. Tröjan som var påtagen för dagen hann snabbt tas av precis då ytterkläderna skulle på innan förskolan väntade. Dockan Lillan fick tillbringa morgonen i kylen medans Wildabebin själv hoppade från trappen ett par gånger där hon inte ens får vara... Idag var det rejäl test av mamma helt enkelt.

Roligt och underhållande när man får det via sms. Frågan är dock hur kommande två veckor kommer att kännas när Vildamamman drar till USA för att följa Obama i hans kamp att bli nästa president och vi, wildabebein och pappan, på två ska vara hemma, borta och på resande fot...

Intressant...

Undra vad hon egentligen säger?

Sitter vid datorn och rensar inboxen akompanjerad av Wildabebisen som pratar i sömnen så det hörs på hela övervåningen. Undra vad hon egentligen säger?

Jag hoppas hon vet att hon är älskad, inte bara av mamma och pappa, utan av en rad människor i vars tillvaro och liv hon klampade in för snart två år sedan. Människor som har följt och alltid kommer att följa henne i absolut närhet men också på avstånd. Åandra sidan pratar jag själv i sömnen ibland och har nog aldrig träffat någon som kan tyda mig. Så okej Wildabebin, 1-1.

Av längtan till dig...

Tänk så många gånger man tänkt tanken, bara jag fick sova en hel natt själv, slippa en kväll med bljöbyte, tandborstning och pyjamaskamp. Tänk att få en gomiddag serverad, en trevlig drink som avrundning på kvällen, en skön hotellnatt mellan rena lakan och så en hel hotellfrukost i lugn och ro....

Ja, tänk. Nu är den här i form av tvådagars konferens och dessutom tillsammans med min sambo, men vad är det man då funderar på och tänker? Ja inte är det över allt positivt med konferensen utan hur Wildabebin egentligen har det. Har natten varit bra? Har hon ätit? Vad har hon hittat på för bus? Några nya ord? Undra vad hon nu gör? Saknar hon oss?

Kom igen nu, njut för helvete...

Vill någon lekka lekka?

Lekka lekka ute, lekka lekka ine...
Papppa, lekka lekka...
Lekka lekka här, lekka där..
Sitta mig!

Varför falsk när den är äkta?

Inatt har jag haft kanske en av dom djävligaste men också mysigaste nätter i mitt liv som pappa. Visst, natten då jag och min dotter delade på vinterkräksjukan kanske är den värsta hittills, men den hade ju heller inte tillstymmelse till mysighet åandra sidan. Inatt var det dock annorlunda, vi tre i vår stora säng. Wildabebin, jag och så ett besök av herr falsk krupp som jag fram till klockan 04.37 i morse tyckte vara ytterst äkta och närvarande i vårt liv.

Man sitter där i ett mörk sovrum, dödstrött och kall eftersom den isande höstvinden sveper in genom den öppna balkongdörren för att lindra och hjälpa. Wildabebin flämtar, hostar, piper, skäller och gråter för att det är jobbigt, obehagligt och stör hennes sömn. Hon sitter där i min famn, så upprätt man bara kan vara och kämpar för att få sova. Jobbigt för oss båda men också en otrolig känsla av samvaro och kärlek när vi tillsammans kämpar oss fram genom nattens oändliga timmar. Vid halv fem på morgonen lättnar det dock och med tårar nerför bådas kinder vaggas vi till ro av varandras andetag. Jag och min älskade lilla tjej!

Äppeljuice och datorer, ingen bra kombination...

Tänk vad mycket man lär sig som förälder. Barn gillar äppeljuice medans bärbara datorer definitivt inte gillar det. Tur att jobbet har en bra Heldpesk som bara sa:

- Okej, sa du äppeljuice, ja vi får se vad vi kan göra. Kom förbi med datorn så snart du kan. Förresten, var den mycket kladdig?

Hon är så söt när hon sover...

Jag och Wildabebin har dragit på konferens. Ja, du läste rätt och det är helt okej att tänka, hur tänkte han egentligen? Roligt, intensivt och allt annat än lätt kan man snabbt konstatera.

Visst för all del, överläggningen är med en organisation som jobbar för och med barn och unga vilket gör att det är helt okej att ha med sig även en liten wildbebis på 1år och 9 månader. Men enkelt, det är något helt annat. Tur i oturen finns här även Max, en liten glad kille på 3år som tillsammans med Wildabebin springer skrattandes genom föreläsningssalen på jakt efter nya upptåg. Äntligen blev det dock dags för eftermiddagsvila, hon är så söt när hon sover...

Försent...

Snor, bajs och matrester

Tänk så mycket som ändras med tiden...

Jag har verkligen hatat bajs och trodde länge det skulle vara en omöjlighet att byta bajsblöja utan att tomkräkas. Nu är jag glad om Wildabebin inte själv försökt ta av sig blöjan när hon bajsat, lyckas sätta sig upp eller kravlla ur grepet och sparka ner blöjan på golvet eftersom den alltid hamnar upp och ner eller att hon med blixtens hastighet hinner dit med fingrar, fötter eller varför inte ett mjukdjur eller två?

På andra plats efter bajs kommer nog matkladd, ni vet en tallrik som stått kvar på bordet 15 minuter, en bunke i diskhon som aldrig riktigt blev ursköljd, ett par bestick som man inte riktigt får ner i bestickhållaren i diskmaskinen.. Okej, kanske inte så att alla förstår men jag tycker verkligen det är skitäckligt eller kanske rättare sagt tyckte. För idag är jag glad om matresterna inte spridit sig alltför långt från barnstolen även om det är en stor prövning när Wildabebin efter maten ska förflyttas eller ännu värre förflyttar sig själv mellan köksbord och badrum.

Tänker samtidigt när jag ser henne dyka fram från något gömsle tuggandes på något, hoppas inte alltför stor dammråtta följde med den makaronibiten eller vad det nu kan vara hon hittat.

Idag sittandes i bilen bredvid henne i baksätet inser jag att vi nu kommit till fasen när mitt tredje äckelområde ska processas. Med stor energi och knivskarpt fokus försöker hon peta näsan för att sedan studera om något hamnat där på den lilla fingerspetsen och så snabbt in med fingret i munnen. Denna gång gick hon bet, fingret var tomt och pappa hade annars som värsta superhjälten kastat sig över henne för att hindra det hela. Men nästa gång... blä, vill inte ens tänka på det...

Att man måste slicka på järn- och stålföremål mitt i smällkalla vintern fast man vet att man fastnar och det gör förbannat ont, det kan jag förstå men varifrån kommer viljan att testa äta sitt eget snor?

Vava? Takto?

Efterlängtad Kräftskiva, en del vuxendryck, pictionary och så lite vuxendryck till långt in på småtimmarna med vetskapen att Wildabebin skulle tillbringa natten och morgonens första skälvande timmar med Wildafarmorn och farfarn på bottenvåningen, jippie!

Somnar skönt och vaknar bara en stund senare av att vildamamman hämtat upp Wildabebin som stortjuter och hulkar som bara vår lilla älskling kan. Sedan gick timmarna, 03.00, 03.22, 03,45, 03.46, 04,10... Ja, aldrig tror jag en natt har varit så lång på länge. Gråt, orolig sömn, en spark där, en mindre skallning här, lite gråt igen, orolig sömn och så klockan 04.20 sätter hon sig upp mitt i sängen mellan oss och säger glatt Vava! Vava? (Farfar! Farfar?)

Lyckas efter en stund få henne att somna om igen även om hennes egen plan nog mest vara att få krypa ner från sängen för att leta reda på honom, hennes stora favorit Vava. Oroligheterna fortsätter fram till femtiden på morgonen då hon äntligen somnar lungt tätt inslingrad mellan oss.

Jag vaknar till av bilens tjutande däck, ligger kvar och vågar knappt andas - visst sover hon fortfarande vår wilda lilla älskling? Hinner inte tänka tanken klar innan jag känner att jag är iaktagen, öppnar försiktigt ögonen och möts av det där leendet som får hjärtat att slå dubbelslag. Takto paappa, takto? (Traktor?) Klockan står på 05.37 - gud hjälpe mig, när ska ungen sova egentligen?

Ha!

Nu är det faktsikt inte bara lilla bä och Mao som kan stoltsera med en egen kombonerad sång av Wildabebin. Även Stoltapappan kan nu ställa sig till skaran... Paa paaa lilla paa pa...

Jag är helt säker, hon kommer att bli något stort min älskade lilla dotter. Frågan hur många olika texter det finns på melodin Bä, bä vita lam? Kanske något att slå upp i Guinness Rekordbok.

Kan man köpa tid?

Fattar inte riktigt var tiden tagit vägen och hur jag tidigare lyckades blogga mer eller mindre varje dag... Jobbigt att vara pappa till en vildbebis? Nä, bara lite intensivt...

Hänger knappt med i svängarna, en hit, en dit och en ner i diket..

En hyllning till Kina eller?

Vet inte riktigt om Wildabebin drabbats av Kinahysteri som nästan allt annat i vårt samhälle så här några dagar innan OS invigningen eller om hon redan lagt sig på den yttersta vänsterkanten när det gäller politik. Hur som helst går hon glatt omkring och sjunger "Mao, Mao, lilla Mao..."

Hennes första helt egen komponerade sång, gissa om pappa är stolt som en tupp! Ser redan fram emot alla VIP-biljetter till Schlagerfestivalerna som komma skall. Ja, ja, helt egen kanske var att ta i men en covers på Bä, bä vita lamm är ju inte fy skam när man är 19 månader och vill sjunga om sitt favoritdjur katt, även kallad, ja just det MAO så klart.

Raggat upp något för natten?

Har aldrig riktigt varit killen som med spänning vaknat upp och funderat på vad som i natt fick följa med till sängen och om det i morgonljuset känns lika bra. Tiderna förändras dock. I morse vaknade jag upp med en fotkrämstub under huvudkudden och en plast giraff under täcket. Undra vem som lagt dom där? Kanske samma lilla tjej som såg till att vildamamman igår fick dela säng med 3 stycken spjälsängspuckar, en liten panda, samma platsgiraff som jag i morse träffade på och två stycken 1 kronor. Med Wildabebin i sin närhet behöver man aldrig sova ensam.

Farväl

Det är konstigt vad bloggar kan göra med en. Att man liksom kan lära känna en människa utan att någonsin ha träffat personen och troligtvis aldrig heller kommer att göra det...

Ödet eller tillfälligheter, stod där på Coop Extra i Stålstaden en sen kväll i början på pappaledigheten hösten 2007. Kön var ovanligt lång, tittade förstrött på pockethyllan och ögonen hamnade på Hemliga Pappan och så var jag fast. Två kvällar och så var boken läst, bloggen riggad och Wildabebin och pappan gick från vårt dagliga mobilbloggande till detta.

Tack för inspirationen jag fick av boken men framför allt alla stunder jag efter det fått via bloggen som jag nu ser än en gång och denna gång för alltid har nått sitt slut. Tack hemliga pappan, Karin och Rakel för att jag fått följa er. Lycka till på er fortsatta resa!

Kärlek

Det är inte alltid jobbigt att vara föremål för en ett-årings mammighet. När jag hämtade Wildabebin på förskolan idag skrek hon Mamma! och kastade sig i famnen på mig. Sen berättade förskoleläraren att Wildabebin hade pratat (jollrat) om sin mamma i 2 timmar och pekat ut mig på bild. Ett tag hade hon suttit nedanför bilden och berättat och pekat. Mamma, mamma, mamma!

Det får ett mamma-hjärta att smälta!

/ Wildamamman

Mamma, Mamma, Mamma!

Wildabebin är vädligt mammig just nu. Det blir till på köpet värre om vi är ensamma. Då måste jag bära runt på henne, eller ha henne klängandes vid mina ben hela tiden. Jag håller på att bli galen! Och det är lite svårt att få sympati, när hon helt kan låta bli att visa upp dessa sidor när vi är med Wildapappan, eller med släkt och vänner.

Mest är det förvånande. Wildabebin har aldrig varit särskilt mammig, eller pappig. Det är en ganska självständig liten dam, som kan själv och leker med vem helst som vill vara med henne. Så har hon varit sedan hon föddes. Men nu, vid ett och ett halvt års ålder har något hänt. Hon blir lite blyg för nya människor, hon kan vara ovillig att lämna mig och wildapappan. Och hon är, som sagt, mammig.

Jag har sysselsatt mig med att vara hobby-analytiker när detta händer. Wildapappan har ju avslutat sin pappaledighet för 2 månader sedan och Wildabebin har börjat på förskolan. Och det är jag som hämtar och lämnar, och är hemma med henne de flesta veckodagar. Kan det göra att hon blir mammig? Att hon känner sig lämnad på förskolan, och därför klänger dessto mer när jag är i närheten? Det går inte riktigt ihop, hon älskar ju förskolan och vinkar glatt när vi lämnar henne där.
Eller är det för att vi har rest mycket i maj och att hon aldrig vet hur dagen ska se ut som gör henne otrygg? Men inte heller det verkar rimligt, då hon faktiskt verkar tycka det är kul åka runt och nästan är mer mammig när hon är på förskolan, än när vi är ute på äventyr.
Så länge får jag helt enkelt utgå ifrån att det är en fas hon går igenom och att det snart går över. Och nu får jag njuta av att hon faktiskt tycker om sin mamma jättemycket. Jätte jätte mycket, faktiskt!


Hälsningar

Wildamamman

Jag älskar...

Nu har jag försökt få till inlägg på inlägg utan att riktigt klara av att koncentrera och focusera mig tillräckligt för att nå mållinjen. Lägger helt enkelt ner för tillfället, jag älskar dig Wildabebin!

Jag älskar...

 att se dig ständigt upptäcka nya saker 

fast det ständigt ställer nya krav på mig

 ditt dansande och sjungande till Moraträsk 

fast jag håller på att bli tokig på låtarna

 orden "golligolli" med tillhörande frenetiskt viftande

fast jag vet att det innebär att jag snart ska bli kittlad

 din beslutsamhet och tro att du redan kan själv 

fast det ibland driver mig till vansinne

Någon som vill ha en jetlag:ad bebis?

Hela Wildafamiljen har dragit till USA och San Fransisco på semester. Resan gick hur smidigt som helst, vädret kanon, maten ljuvlig, värdarna underbara och ledighetskänslan enorm. Ja allt är väl egentligen så perfekt och underbart man som småbarnsförälder bara kan drömma om. 

Ja, förutom att Wildabebin har jetlag och glatt kvittrar igång vid 01.15 på natten och inte alls förstår att man faktiskt ska ligga och sova då...

Marhaba!

Pappa och Wildamamman var i Tunisien i månad 5 tillsammans med några vänner för att ladda batterierna och njuta av ledigheten. Språkresor för all del, men att denna resa skulle leda till en arabisktalande bebis var det ingen som sa...

Från tyskklingande Ich ha har det nu mer och mer gått över till arabiska och Marhaba.

Glömde vi kryssa i någon ruta att det var en svensktalande bebis vi ville ha? Det blir som lite enklare att förstå vad den säger då... Marhaba eller om ni nu föredrar svenska, Välkommen!

Ich Ha!

Ja för all del, Wildabebins pappa är officer inom det stolta flygvapnet, Wildafarbrorn de lika i armen och Wildamamman är ett mindre språkgeni. Men varifrån kommer egentligen generna till vår lilla tyska general som nu springer runt i huset och skriker, Ich Ha, Ich Ha, Ich HA och pekar frenetiskt med hela handen?

Hennes kommendering är tydlig och rak och något man inte kan ta miste på. Innebörden, ja om det är "jag vill ha" eller rent av "Wildabebin ha" låter vi dock vara osagt.

Ständig kluvenhet

Befinner mig tillsammans med Wildamamman i Riksgränsen på några vänners bröllop, helt fantastiskt! Wildabebin har dock fått stanna hemma hos farnmor och farfar och jag kan inte låta bli att känna en sådan kluvenhet. En enorm längtan att få ha henne här i min närhet dygnets alla 24 timmar samtidigt som det är otroligt skönt att bara behöva tänka på oss två, wildamamman och jag. Ska hela livet nu vara så här?

Trötta

Wildabebin trött + Pappan ännu tröttar = Bloggen tröttast.

Kärlek

Tillbaka hemma i stålstaden är det underbart att bara bli uppslukad av Wildabebin som med hela sin kropp visar hur glad man är att pappa åter är hemma. Hon liksom springer och studsar upp och ner på samma fläck och ler med sitt allra vackraste leende. Underbart!

Stackars stackars lilla pappa

Att Wildabebin är sjuk är ju jobbigt men nu har också wildapappan blivit sjuk, ja ni vet så där sjuk som bara vi män kan bli och då pratar vi katastrof. Stackars, stackars mig och inte har jag varken Wildamamman eller Wildabebin i närheten som kan ta hand om mig och ge mig kärlek där jag befinner mig i den stora staden. Oj, oj, oj....

Gästblogg av Wildamamman

Eftersom jag inte har någon egen blogg, har jag kallt kuppat in mig på wildabebin och pappans blogg. Så nu får ni lite mamma-perspektiv på vår tillvaro.

Nu har jag fått känna att jag är förälder på riktigt. Wildabebin är sjuk och jag har fått ta ut mina första vab-dagar. Wildabebin var ganska dålig i natt och i gårkväll, så jag hann läsa in mig på alla sjukvårdsupplysningar och vårdguider för att veta när det var dax att ringa sjukvården. Men det blev bättre, även om hon är ganska ynklig. Hon har ingen röst, och kan varken prata eller skrika. Stackarn!

Dessutom är det en känsla av stress, att inte kunna jobba utan sitta hemma hela dagen. Och att det finns tusen saker att göra hemma: kläder att tvätta, sopor att bära ut, golv att dammsuga... Ja, ni förstår. Wildabebin har suttit fast på min arm sedan jag kom hem från jobbet igår. Så det går inte att göra något annat än att titta på mora träsk och mysa.

Nu har hon äntligen somnat, och jag inser att jag har ett behov av att kompensera förlorad sömn i natt. Jag får nog gå och lägga mig själv en stund. Natten innehåll många kollar av hennes feber, hosta och se till att nappen var på plats. Plus att hon sparkas och tycker om att mysa in sig i min armhåla. = inte jättebra sömnkvalitet för mig.

/ Wildamamman

En ängel flög förbi

Sitter på golvet med Wildabebin i knät och tittar på Mora Träsk och blir helt plötsligt kall i hela kroppen och ryser. Tänk att det finns föräldrar som tvingas få budskapet att ens barn rövats bort och mördats. Kan inte riktigt hålla tillbaka tårarna men försöker så gott det går sjunga vidare på "Kvalstersången". Låt Wildabebin leva i tron att världen är god i många år till för vem kan förklara för ett barn vilken grym värld som väntar där utanför mamma och pappas trygga famn?

Så mycket kärlek och snor man kan överösas med!

Första veckan på 10 månader när Wildabebin och pappan inte hållit till på samma ort är nu avklarad. Vi båda överlevde!

Pappan har dagligen suktat efter mms och Wildabebin har inlett varje morgon med att tulta omkring i sin pyjamas och leta efter den busiga pappan som måste ha gömt sig någonstans...

Under täcket, näähä
Inne på toan, näää
Vid datorn, nä
Bakom dörren i Wildabebins rum, kanske NÄ,
var är pappa?

När pappan ikväll öppnade ytterdörren kom Wildabebin framrusande och sprudlande delade ut såväl kramar, lite snor samt en mindre kisspöl, allt inramat med Pappaaaappaaa ppaaa ppappa.

Underbart att vara hemma!

Dagiskocken bjöd på köttbullar!

Möter veckans första dag fylld av energi efter en underbar helg. I lördags var Wildabebins farmor och farfar åter på besök. Ja för all del är dom ju också mina föräldrar, men på något underligt sätt (?!) har fokus helt förflyttats från mig till Wildabebin. Vet inte riktigt hur det gick till men i skymundan lever man nu sitt fortsatta liv...

Kom nästan i mål med vår inbyggda garderob i hallen och avnjöt alla 5 tillsammans på lördagkväll en supergó middag innan Wildabebin tackade för sig och självmant pekade mot övervåningen och sin väntande säng. Det är en klok tjej den där Wildabebin må jag säga...

I söndags väntade sedan mysmorgon framför Spöket Laban som jag vid det här laget kan utan och innan till. Skönt är ju dock att Wildabebin slutat att storgråta till Labolina när hon tappat bort sin docka Minolina. Har ju funnits några veckor när man varje morgon haft dom båsa gråtandes i kapp med långa efterdragna snyftningar... Tack för att det ändå är över!

Nu har vi ju dock gått vidare i socialiseringen så om inte Kanin och Lillan får vara med på allt Wildabebin ska göra så kommer ju tårarna där istället. Dessutom har dockan sådan fräckhet att varken kunna hålla boken själv, dricka vatten ur mugg eller spela piano så ibland är frustrationen vääääldigt STOR. Har som den snusförnuftiga pappan jag är försökt lite försiktigt förklara att vi ju pratar om en docka och en mjukiskanin. Tror dock inte riktigt det gick fram.

Fyllde sedan resten av dagen med fika hemma hos en av dom blivande Sunderbygangsterna och hans föräldrar för att sedan bli uppraggade genom bilfönstret på hemvägen av dagiskocken med fru och barn som varit på samma ställe och fikat och nu bjöd in till heta köttbullar i ugn, mums!

Lägga till kan man ju också göra, att såväl fikat som efterföljande middag också ledde till att Wildabebin fick leka järnet med två av sina killkompisar hela eftermiddagen och följdaktligen stupade i säng så pappan och Wildamamma fick en skön söndagkväll tillsammans i tv-soffan.

Men hallå, jag skulle ju blogga!

Jag vet inte riktigt vad som hände, jag skulle ju blogga och berätta om Wildabebins första riktiga eller kanske oriktiga vecka på dagis efter inskolningen och mina första dagar som arbetande-pappa-med-erfarenhet-från-en-längre-föräldraledighet-i-bagaget.

Hamnade dock på villovägar i cyberrymden och är nu så trött så ögonen går i kors. Wildabebin sover sedan fyra timmar tillbaka och snart kommer också Vildamamman hem från dagens långa, långa, långa arbetsdag. Får ta nya tag under helgen. Sov gott!

Fånga bajset!

Ser att Hemliga pappan som faktiskt var den som fick mig att gå från tanke till handling och börja pappablogga roade sig i påsk med förlossningshistorier. Har suttit här och gapskrattat en stund och bestämt mig, snart måste även jag skriva om Wildabebins ankomst även om den är långt ifrån lika lättsam och rolig utan mer bygger på hopp och fullständig förtvivlan.

Jag vill inte att det ska ta slut!

Att väcka dig för att gå till förskolan
trots att du så skönt ligger och myser mellan oss i sängen

Att klä på dig ytterkläderna för att sedan sätta dig i bilen
när du själv tror att det som vanligt blir lek och stoj ute med pulkan

Att lämna dig på förskolan och säga, ha en bra dag hjärtat
när du redan glatt har bestämt dig för vad du vill visa pappa

Att vinka farväl genom fönstret där du står förvånad
och konstaterar att pappa inte skulle vara kvar

Att lämna dig för sista gången på föräldraledighetens sista dag
gör att pappa gråtandes sätter sig i bilen

Jag vill inte att det ska ta slut...

Krupp, sant eller falskt?

Vet inte om det är Pippi som ibland säger att hon får krupp eller om det bara är något jag fått för mig. Hur som helst, Wildabebins krupp ger mig verkligen krupp!

Wildabebin hade småsvårt att somna igår och vaknade till och grät när inte tutten var där den skulle ett par gånger under kvällen. Efter midnatt när vi själva äntligen kommit i säng började dock den riktiga cirkusen. Orolig, gråtandes och uppjagad vaknade hon med jämna mellanrum för att någon en timme senare övergå till ett konstant gråtande med ansträngd andning som nog kan få vilken förälder som helst att känna oro och fundera var gränsen går för när man söker hjälp.

Hade hon bara massor med slem i halsen som inte kom upp, hade hon råkat äta något som gjort att det svullnat igen, visst lyckades hon ta en liten tugga av mandelkubben på kalaset, men nog har hon ju ätit nötter tidigare, eller...?, är det början på en dunderförkylning eller är det detta som heter falsk krupp enligt landstingets vårdguide som var nattens lektyr?

Wildamamman tog dom första timmarna, mellan 03.30-04.30 var hela Wildafamiljen vaken och sedan fick morgonen helt enkelt börja för Wildabebin och hennes pappa. Vaken, upprätt i sin saccosäck, drickandes vatten till Teletubbies började dock andningen återgå till något som kan kallas normalt och därmed började så sakta lugnet också infinna sig hos oss båda. Ett lugn som var så enormt befriande och som också, om än för ett mycket kort stund, övergick till sömn hos oss båda liggandes där på vardagsrumsgolvet med dagen kryende utanför.

Om Wildabebin hade krupp i natt så blev dock effekten att jag har haft krupp hela dagen. Detta med att sova endast några få timmar och sedan fungera som människa och dessutom ta hand om en smågnällig liten tjej är verkligen inte min paradgren. Håller tummarna att krupp:en, eller vad det nu än var, för alltid håller sig borta. Vi ha prövat och tyckte inte om det!

Nu ska det här sovas!

(Obs, hittade inlägget som utkast. Skrivet för någon vecka sedan.)

Hur låter vovven?

Min dotter, Wildabebin, kommer att bli något stort, jag vet det, det bara är så... Vi snackar om nobelpristagare, statsminister, biståndsarbetare, miljöräddare, ja ni förstår vart jag vill komma.

Vi snackar något stort med betydelse för såväl nuet som eftervärlden. Hur jag kan veta allt detta, enkelt... av 17 möjliga djur i sin lilla sagobok lär hon sig först hur hönan låter. Ja varför välja hund, katt, ko eller får som mamma och pappa försökt sig på när man själv kan välja hönan.

Boaba ba ba ba ba.... eller hur man nu i skrift bäst återger ljudet...
Förlåt såväl hönor som Wildabebin. Fonetisk skrift har aldrig riktigt varit min grej.

Borta bra men hemma bäst!

Wildabebin hemma i Stålstaden, jag borta i Storstaden. En mycket dålig kombination måste jag säga. Vilken tur att jag snart är hemma igen...

Wildabebins första dag på förskolan

Igår var Wildabebins första inskolningsdag på förskolan. Ja redan här är det väl bäst att varna känsliga läsare för att kommande två veckors bloggande nog mest kommer att kretsa kring inskolning och dess såväl glädje som djupa sorg. Detta är långt ifrån enkelt!

När jag sitter på hallbänken, redo att klä på Wildabebin sina ytterkläder och ser henne pilimariskt springa iväg skrattandes för att se om jag kommer efter henne känner jag bara - nej, jag vill inte, jag kan inte, jag går inte!

Jag vill inte lämna henne på förskolan, jag vill inte avsluta min föräldraledighet, jag vill inte att hon ska behöva möta den i många fall oskyddade omvärlden, jag vill inte att någon annan ska vara med henne fler vakna timmar under dagen än jag, jag vill inte påbörja resan till det oåterkalliga, jag vill inte lämna henne, jag vill inte att hon ska bli stor! SNYFT!

Inser att känslorna spelar mig ett litet spratt och intalar mig att det här kommer att bli toppen. Wildabebin kommer att älska förskolan, få massor med kompisar att utvecklas tillsammans med, njuta av att alltid ha någon i sin närhet som är pigg på att hitta på lite bus och en miljö som verkligen uppmuntrar till utveckling. Så är det, ja givetvis är det så!

Kom Wildabebin så går vi...

HERO!

Så var årets melodifestivalvinnare korad. Det blev inte Frida med Upp o Hoppa som Wildabebin hade förutspått utan istället HERO med Perelli. Undra vad som gick galet? Kanske alltför få 15 månaders bebisar som fick sitta uppe, följa finalen och dessutom klarade av att ringa rätt...

Wildabebin uppskattade dock Perellis lasershow där hon stod typ en cm från tv:n med snyggt knägung helt omedveten om att hon skymde det mesta av bilden för alla oss andra tills min guddotter Stina 3 år moget förklarade, bebis inte stå där, man får ont i ögonen...

Wildabebin, Ready for take off?

Det är ofattbart hur snabbt man glömmer eller för att vara mer exakt, tänk så fort man förtränger sånt man inte vill komma ihåg. Efter min livs värsta resa, åtminstone med barn kan jag bara småle åt mig själv när jag nu åter sitter med en flygbiljett i handen. Denna gång till San Fransico i slutet på maj för 10 dagars semester hos Wildabebins gudmor, supernice!

Ett äventyr som dock hade kunnat bli lite too much. Fanns under rätt många veckor en idé om att Wildabebin och hennes pappa själva skulle dra iväg tur och retur över atlanten eftersom Wildabebins mamma var tvungen att jobba. Ja, fråga mig inte hur jag kom på tanken att resa själv, frivilligt och över mer än ett dygn med Wildabebin enkel väg.

Galen, naiv, äventyrlig eller bara dum? Vi skulle i dagarna vara på väg hem igen om vi nu båda skulle överlevt resan. Efter att ha ungåtts med henne själv hela helgen vet jag faktiskt inte hur det skulle ha slutat. Hon är intensiv kan man lungt säga...

Nu behöver vi dock aldrig, ja för denna gång åtminstone, testa våra gemensamma gränser Wildabebin och jag. Resan blir som sagt var av först i slutet på maj och då med Wildabebins mamma i följe vilket vi alla tra är väldigt glada för. Tror faktiskt en hel del medpassagerare också kommer att vara det...

Och kvällens vinnare är...

Kvällens melodifestivalfinal behöver inte genomföras, Wildabebin har redan utsett en vinnare!

Sittandes i bilen på väg hem från dagens deltagande i Livsloppet spelades alla kvällens bidrag på radion. Vissa verkade hon inte ens lyssna på, stängde av och lekte mest med kanin, andra fick enstaka klappar men så plötsligt, när Frida feat. Headlines med Upp o Hoppa spelades blev det fart på henne. Wildabebin dansade järnet, svängde med armarna och försökte med stor energi hoppa upp och ner fast hon satt fastspänd i bilbarnstolen och strålade i kapp med vårsolen. En mycket intressant upplevelse att få vara med om. Frida, jag tror bestämt du har vår röst ikväll.

Poff och så är det över!

Det är lätt att bli nostalgisk! Tänk, för 15 månaders sedan satt vi där på BB på Stålstadens sjukhus men en liten dotter i famnen som just levt sitt första dygn och livet som förälder hade precis börjat. Idag gör jag sista riktiga dagen av föräldraledigheten som för min egen del pågått i 8 helt underbara månader. På måndag väntar inskolning av Wildabebin på förskolan och så två veckor senare går vi in i ett helt nytt skeende i livet med jobb, jobb och förskola. Hur kunde det gå så snabbt?

Komposterade blogginlägg

Wildabebin ligger ute i vagnen och sover middag och själv drabbades jag av ett litet städ il. Man får ju hoppas att hon snart vaknar... = )

Rensa skrivbordet från lite pappershögar, radera lite mail och så ett snabbt varv förbi cyberdelen av Wildabebin och pappans liv för att göra ett inlägg innan jag tog itu med tvättkorgen, var tanken alltså. Här blev jag visst kvar läsandes gamla blogginlägg som aldrig publicerats. En del för att dom inte blev nog bra, andra för att dom aldrig riktigt blev klara, några av medvetenhet för att dom ska få mogna till sig och en och annan av anledningar jag inte riktigt idag kommer ihåg, kan vara så att Wildabebin kom på annat....

Intressant att jag började på detta inlägg för typ en månad sedan... Idag har hon inte alls sovit i vagnen. Idag var det Leos lekland som stod på programmet. Bus, bus och åter bus i några timmar, sedan lunch och så några timmars sömn. Dom sista 45 minuterna dessutom sida vid sida snarkandes i kapp med pappa. Underbart!

Livets häftigaste resa

Så här med tre veckor kvar av pappaledigheten efter 8 månader hemma med Wildabebin är det lätt att bli sentimental. Vilken fantastisk resa som dessutom faktiskt just har börjat även om allt går så fort och det händer så mycket. Vill inte vara utan den en enda dag!

Onsdag den 13 december 2006, Ett barn och två föräldrar kommer till världen

Vad är nu detta?

Wildabebin och hennes pappa tappar mark på blogglistorna, vad är nu detta? Att småbarnsföräldrar ens hinner tänka dator tycker jag är imponerande nog och värt varje Nobelpris i världen. Varje gång jag sätter mig vid datorn, hur försiktigt jag än smygit och ljudlöst satt mig ner så kommer hon farande i högsta fart, det är som om rummet är minerat...

- Papppppaaaappaa aaaappaaaapp...

Förskolebarn Wildabebin 1680 anmäler sig!

Genom livet finns några telefonsamtal som man alltid kommer att minnas, finnas och fungera som referenspunkter. Kanske en antagning till en efterlängtad utbildning, en tragiskt dödsbud man får ta emot, ett avslut man knystade fram som finnig tonåring med moppemucha, en vän man inte pratat med på evigheter eller som idag, samtalet från Wildabebins kommande förskola.

Tänk, Wildabebin ska börja förskola och nu vet vi att vi båda ska infinna oss där 09.15 måndag den 17 mars för att starta upp inskolningen. Som den officer jag är, väntar jag mig värsta inskrivningen med snitslar, färdskyltar, fotograf, persedelsutlämning. väntan, blanketter... Något mindre skulle göra mig besviken. Hjälp, fatta Wildabebin ska inte längre vara hemma på dagarna med sin pappa. hur ska detta gå, ja alltså inte för Wildabebin hon kommer klara det där galant och dessutom älska det men hur ska det egentligen gå för pappan, för mig?

Hur många gånger på en dag?

Hur många gånger på en dag kan man egentligen göra illa sig utan att begränsas i sitt mod? Ja, efter några dagars feber och snorighet är Wildabebin intensivare är någonsin.

Hon har ramlat över nära på husets samtliga trösklar när hon sprungit fram och tillbaka med tiger släpandes bakom, fallit från stolen när hon skulle hjälpa pappa laga mat, klättrat upp på toalettstolen för att spol och halkat ner, ramlat ner från soffan med huvuet först efter att försökt pussa Barbapappa i boken som låg för nära kanten, försökt balansera på en leklåda med resultatet att hon ramlade ner i den och slog sig mot den bakre kanten, halkat på ett dvd-fodral som hon envisades med att dansa på, inte bara en gång utan tre...

Ja har säkert glömt något, rätt mycket hinner hände på en dag i Wildabebins liv.

Varannan...

Man vet att man kommit en bit ner i föräldraträsket när man drabbas av epedemin Varannan.

Varannan bajsblöja, varannan sovmorgon, varannan grötkladd, varannan sövning...

Men mitt i allt varannan så älskar jag varenda minut jag får tillsammans med Wildabebin och hennes mamma. Wildamamman som förresten snart kanske dyker upp här som gästbloggare, hos Wildabebin och pappan, typ varannan vecka kanske..

Livet är rätt intensivt!

- Wildabebin, det är dags för mellanmål!
- Pappa ska bara plocka fram lite först och skala apelsinen, tar bara en minut...

***

- Klättra trappen, nähä får man inte det...

- Försöka nå vattnet i toalettstolen för att plaska i vattnet

- Titta om man kan klättra in i tvättmaskinen, lite för svårt ännu...

- Kasta boll och springa efter, tråkigt

- Dansa lite till radio

- Springa iväg till hallen och titta ut genom sidofönstret

- Dra ett varv skrikandes runt köksön

- Än en gång prova trappen för att se om man nu får vara där

- Tiger kanske vill bada i toalettstolen? eller åtminstone torka lite fartränder...

- Klättra upp i soffan för att titta lite i en bok

***

- Wildabebin, kom nu till pappa så ska vi äta lite frukt!

Springandes kommer hon mot köksbordet och lyckas givetvis snubbla på en av alla böcker hon släpat runt på och spritt ut över golvet. Ramlar, slår sig lite, tårar och så får pappa trösta lite.

MUMS, apelsin är gott!

Snor

Wildabebin är tokförkyld, min stackars lilla älskling. Det är därför helt okej att varva Moraträsk och Teletubbies gång på gång på gång på gång bara hon mår bra. Inser att det inte behövdes mer för att medgörligt viras runt hennes lillfinger... Var ska detta sluta? = )

Frågan är bara när hon ska inse att mina försök att snyta henne är av kärlek och omtanke. Hur gammal måste man egentligen bli för att inse det sköna med att bli av med snoret som täpper igen ens näsa och bildar bubblor samt gör det tungt att andas ? 3, 10 eller 27?

Packad Pappa

Inför alla hjärtans dag idag kände jag att det var dags för lite romantik och förhållandevård. Via hemliga sms styrdes barnvakten upp i början av veckan, restaurang valdes ut, saldot på kontokortet checkades av och ett bord för två bokades till onsdagkväll klockan 18.30.

Otroligt skönt att bara få vara wildamamman och jag, äta supergod mat, dricka vin utan att passa glasen och helt enkelt bara vara vuxna, kära och barnfria! Före 21.15 var vi dock hemma igen, trötta, mätta och packade efter 2 glas vin och en fördrink. Underbart billigt och lättroat att vara småbarnsförälder kan man konstatera.

Det ringer farfar!

Wildamamman jobbar i helgen och själva har vi dragit till Wildabebins farmor och farfar för att härja lös lite och förhoppningsvis även få äta lite palt, mums! Farfar jobbar på med tapetseringen på övervåningen när det ringer i hans mobil som Wildabebin glatt har burit omkring på och som nu helt plötsligt är svår att hitta, konstigt... NOT!

Efter lite sökande så hittas telefonen, farfar svarar men det är ingen i andra änden. Ett utomjordiskt anrop? Nja, så klart inte... det är bara Wildabebin som via den vanliga telefonen lyckats ringa upp farfars mobil och VÄLDIGT nöjd sitter i hallfotöljen och inte riktigt förstår hur farfar helt plötsligt kunde höras i telefonluren. Sa jag att pappa är sambandsofficer?

Jag får Krupp!

Vet inte om det är Pippi som ibland säger att hon får krupp eller om det bara är något jag fått för mig. Hur som helst, jag har krupp!

Inte bara för att Wildabebin hållit oss vakna två nätter med något som bäst kan beskrivas som falsk krupp enligt landstingets vårdguide. Värre är dock att internetuppkopplingen strulat i snart fyra dygn. Ja vet, ett i-landsproblem men ack så stort när man försöker blogga...

Ett enda avbrott och längtan är närapå skadlig

Drog till Storstan igår med morgonflyget, klockan ringde 05.10, taxin hämtade mig 05.55 och typ 06.02 kom första längtan tillbaka hem igen innan jag ens kommit ut till flygplatsen. Suck!

Flyget blev försenat, missade a-expressen med minsta möjliga marginal, tog nästa som hamnade i tågstockning och blev försenat, hamnade i jättekön orvar när jag skulle köpa SL-remsa, var nästan påväg att döda tanten som var orsaken till kön och lyckades på något underligt sätt ta fel tunnelbana vilket jag inte heller direkt upptäckte. Pappaledigheten har verkligen tömt mig på allt pendlings- och storstadskunnande, blir med andra ord en intressant återkomst i april...

Olika möten hela dagen och så några timmar över innan flyget skulle ta mig tillbaka till norr och vår vackra stålstad. Tajmade upp med en vän och tidigare kollega för lite shopping och så middag på två vilket kändes lyxigt som få även om han envisades med att vi skulle äta på Pizza Hut.

Men tänk, ingen som kräver det totala fokuset och om man inte får det gömmer mat i knät eller "råkar" hålla vattenmuggen upp och ner över huvudet. Tänk en diskussion som handlar om livet, relationer, jobb, nöjen, presidentvalet i USA, borgarnas systemskifte, semesterplaner samt skvaller och aldrig, ens i tanken, berör - "- vad duktig du är på att äta vännen", "- ska du inte ha lite mera gurka", "- så ja, hamnade vattnet fel", "- ja tiiittta lampan", undra om vi ska försöka pottan direkt efter maten eller vänta en stund, när bajsade hon igår förresten?

Skittrevligt, god mat och helt underbart vuxet på något löjligt sätt. Klarade av att ha fullt fokus på nuet nästan hela tiden, eller ja, åtminstone tills en mamma kommer in med sin 1 åriga dotter i famnen och ansluter till sitt kompisgäng två bord bort.

Behövdes inte mer för att få mig ur balans, där satt hon i sin stol och babblade högt och ljudligt, torkade smör i håret, "råkade" bara tappa besticken på golvet gång på gång på gång, satte dom små risgrynen till tänder i pizzakanterna och försökte livligt och intensivt charma alla som fanns i hennes närhet och lyckades så klart!

Wildabebin, pappa är på väg hem, jag lovar, finns där i morgon när du vaknar!

Nattlig Wrestling

Kommer ihåg hur jag som liten vaknade upp i mitt rum och försiktigt tassade iväg över hallgolvet för att en stund senare krypa ner mitt mellan mamma och pappa i deras stora stora säng. Natt efter natt efter natt...

Mysigt tyckte jag och speciellt när jag fick lägga mig tvärs över med huvudet på den ena och samtidigt placera fötterna på den andra. Dom hade aldrig åsikter, sa aldrig nu får det räcka, vände sig bort och suckade utan låg där bara och bildade en trygg mur mot omvärlden. En trygghet som skyddade mot farligheter, otäcka drömmar men hjälpte också lite mot smärtan en inte-ännu-sprucken-trumhinna kan skapa.

Har aldrig riktigt förstått det klyvna som vuxen i det hela, har nog alltid trott att mina förlädrar bara tyckt det varit mysigt att få ha mig bredvid sig. Kalla mig gärna naiv!

Underbart när ens barn vill ligga nära, man hör andetagen, ser det rofyllda ansiktet i månljuset, känner lukten av baby (blandat med banan för dagen) och känner värmen av sin allra största kärlek så nära. Men stöket för att hitta nappen i mörkret bland täcken som är stora som oceaner, dom kalla små fötterna som med kraft trycks in i magen, småtårna som krafsar, handen som man helt plötsligt får värsta smockan av mitt i ögat så det blixtrar till, huvudet som okontrollerat skallar en eller gråtattackerna som väcker en med ett ryck för att sömndrycken bara kunna konstatera att Wildabebin redan har somnat om.

Ingår det som förälder att man också ska tycka allt detta är mysigt, vacker och underbart eller är det okej att tänka, fy fan så skönt en natt utan Wildabebin skulle vara? Det här är min säng - det där är din säng, frågor? repetera! Verkställ!

Dreggel, Let´s dance och vuxenångest!

Varm, stel, lätt illamående och med kinden mot en fuktfläck på kudden, man kan nog säga dreggel om man vill vara mer rak, vaknar jag upp till Let´s dance och känner vuxenångesten slå till. Är detta VERKLIGEN mitt liv?

Middag med familjen, röja upp lite i dagsskörden av kaos, bus med Wildabebin, sätta på ytterligare en tvättmaskin, prat om veckan som gått och helgen som nu kommer. Ytterligare lite bus med Wildabebin för att alla tre ska få tid tillsammans, kolla lite tv, först några jobbiga insektsfigurer som totalt fångar Wildabebins uppmärksamhet och så lite gråt när pappa försiktigt (hur man nu gör det?) försöker zappa över för att få sig en liten nyhetsdos. Wildabebin rumsterar runt i soffan och gråtattackerna kommer tätare för allt mellan himmel och jord, det blir visst en tidig kväll i kväll för lilla skönheten.

Tvätta, smörja, blöja, pyjamas och så läsa, välling, tandborste och duns faller hon mot kudden. Kryper upp i soffan vid Wildamamman, ser det sista av Nordnytt, övergår till Rapport medans Wildabebin har gått från tystnad till ett helt egen komponerat operastycke... Känner hur tv-rutan blir mindre och mindre fast dom inte ens hunnit till tredje inslaget för kvällen. Säger till min älskade sambo att jag bara ska vila lite, hon lägger sig bredvid och sakta somnar vi visst in till Wildabebins vackra sång och kvällsgrymtande...

Dreggelfläcken, Let´s Dance och vuxenångesten... Var är spelkvällarna med vännerna, biobesöken, utekvällarna, drinktestar-stunderna, festerna, bakfyllan, middagarna, nattliga Max besök för inköp av skrovmål, timmslånga köer till uteställerna, filmtoppen, pubkvällarna, restaurangbesöken och O´learys Bobby Bacon Burger, tekopparna och de nybakade muffinsarna?

Ja, ja... ärligt talat saknar jag väl oftast väldigt lite av detta och det jag verkligen saknar brukar vi vara rätt duktiga på att faktiskt ta oss tid att göra. Har underbara vänner, fantastiska syskon och helt underbara föräldrar som hjälper till och gör att livet nu både rymmer underbar småbarnstid men också möjlighet till egen tid, tack gode gud!

Men just ikväll slår ändå vuxenångesten till som en blixt från klar himmel och det värsta av allt, jag har glömt hur man blir av med den!

Jag sätter igång och fixar det sista på Jakobs doppresent inför morgondagen, mmm
Jag läser senaste nummret av Focus på nätet, vuxet
Jag påbörjar sortering av viktiga-papper-i-pärmen högen, jättevuxet
Jag kollar hur min pensionsfond utvecklats i börskaoset, pensionärsvarning!

Jag går ut med soporna och komposten, suck...
Jag funderar på om jag redan ikväll ska plocka ur den rena diskmaskinen, ingen kommentar
Jag drar ett svep genom facebook, ja okej då men ångesten finns kvar, fredagkväll och allt...

HJÄLP! Måste göra något, det värker i hela kroppen, jag vill inte vara vuxen, småbarnsfar, leva ett svenssonliv och köra missionären på fredagkväll, jag vill vara rockstjärna! = )

Räddningen blir varken piller, sprit eller desperata sms till mina vänner på jakt efter äventyr. Nä, helt plötsligt förstår jag fler syften med att ICA och COOP är öppna varje kväll till 23.00. Här ska helghandlas! Går ut till bilen, givetvis en miljöbil med motorvärmaren inkopplad, försöker sladda iväg lite när jag lämnar vårt röda radhuskvarter utan någon större framgång eftersom antisladd funktionen slår till och sladd egentligen aldrig har varit min grej.

Äntrar ICA Kvantum klockan 22.37. Tar fram min vagnspolett från plånboken och ler åt mig själv och mitt val att lämna den färdigskrivna handlingslistan HEMMA på köksön och känner hur vuxenångesten sakta men säkert börjar rinna av mig... I´m so wild and crazy!

Pappan från frostmofjället

Börjar gå troll i Wildabebins 1års kontroll. Först så hörde dom aldrig av sig, sedan ringde vi och mötes av det som gör en asless köväntande pappa lycklig, "Tryck in ditt telefonnummer och avsluta med fyrkant så ringer vi upp dig". Tyvärr funkade dock inte tjänsten så bra eftersom man efter man följt instruktionerna fick veta att "Vi har inga lediga tider" Klick!

Men så tillslut en dag träffade vi rätt, fick tid för 1 årskontroll och Wildabebin och mamman drog iväg. Längd, vikt och all den övriga kontrollen funkade smärtfritt men när det kom till vaccinationen tog det stopp. Vaccinationsdoser i kylar som visar +32 grader efter misstänkt haveri är visst inget att föredra. Nytt vaccin och ny tid fick skakas fram och idag var så dagen kommen när Wildabebins 1 årskontroll skulle slutföras!

Snöstorm, ilskna vindar, oplogade vägar och igendrevade gång och cykelvägar gjorde dock det hela till ett betydligt större äventyr än vad som var tänkt. Wildabebins mamma tog den varma goa bilen i morse till jobbet och kvar stod vagnen och väntade.

Påpälsade för att inte frysa mötte vi Kung Bore och kampen kom inte bara att handla om att knuffa, dra och slita vagnen genom halvmeter hög snö utan också få Wildabebin att förstå att det inte är lika obehagligt, kallt och snöigt om man ligger ner istället för, att som hon, hänga ut ur vagnen skrikandes, gråtandes och många gånger endast centimetrar från att ranla ur och helt enkelt bli kvar i en snödriva. Gick väl sådär kan vi väl säga på båda punkterna men tillslut kom vi fram och sprutan satts i låret och det hela var över på några minuter.

Passade på att fira att 1 årskontrollen nu äntligen är slutförd men gofika på konditori Holms tillsammans med min vän C och hennes barn. Vännen C som under förra veckans kraftiga snöväder helt enkelt fick vända om och hämta fjällpulkan där hon packade ner sin 5 månaders bebis och bobben när storasyster skulle hämtas på dagis. Gråtandes drog dom alla hemåt i ovädret. Det är underbart att bo i Norrbotten!

Förresten, på tal om 1 årskontroll, har vi haft öppet köp ända fram till nu eller är det från och med idag garantin gäller på samma sätt som med vårt nybyggda hus efter slutbesiktning?

Jippie, Wildamamman är åter in the house!

Hela förra veckan på resande fot, nästan hela denna... Vi skulle ljuga om vi sa att hon inte är efterlängtad, Wildabebins mamma. Äntligen hemma, nu ska vi mysa!

Tårar, tiger och tv

I slutet på graviditeten, när dagen D redan var passerad sedan länge, var nog hela vår lägenhet sprängfylld med hormoner av alla de slag. Insåg sittandes framför Extreme Homemakeover med tårarna rullandes nerför kinderna att allt inte var som det brukar.

Idag lyckades jag av en tillfällighet slå på tv:n och zappa in exakt samma avsnitt igen, mer än ett år senare. Inga tårar denna gång, ja hos mig alltså, Wildabebin störttjöt eftersom hon inte fick doppa sin tiger i toalettstolen. En mycket märklig känsla måste jag säga...

Fråga mig inte...

Har egentligen inte någon förklaring till blogguppehållet, det har bara blivit så eller så har orden ensamma och tok något med det hela att göra.

Wildabebins mamma var borta på kurs hela förra veckan och är åter på resande fot denna vecka under tre dagar samtidigt som Wildabebin måste ha lyckats se duracellkaninen i något reklaminslag på TV.

Ensamma pappan med tok wilda bebin är helt enkelt ingen bra kombination för bloggande, kanske på området inspiration men defintivt inte på skrivandet.

Föräldraledighet, som passionerad kärlek i en isvak

08.47 frukstund.. 09.00 sova.. 10.15 vakna..

Har idag varit pappa i 406 dagar om jag med min pappalediga hjärna lyckades räkna rätt och erkännas skall att datorns kalkylator fick hjälpa till med den sista summeringen. Blev alldeles för svårt att få ihop min lilla ekvation, får väl skylla på för lite sömn... = )

Om man summerar dessa första 13 månader i ny kunskap kan man ju lätt konstatera att...

- bli pappa måste vara det mest fantastiska en man kan få vara med om

- allt man trodde var viktigt, nödvändigt och måsten blir rätt ovesäntligt

- man orkar betydligt mer än vad man tror och sovmorgon är allt relativt

- "jag skulle kunna dö för mitt barn" är långt ifrån ett citat bara taget ur luften

- föräldraledighet är vissa stunder verkligen som passionerad kärlek i en isvak

- kladd, bajs, snor är bara några av alla läbbigheter som blir underbar vardag

- inget är så vackert som ett sovande barn...

Och varför i helvete passar man själv inte då på att också sova en stund?

Ja, listan över nyvunnen kunskap och insikt skulle kunna göras betydligt längre för resan är fantastisk och nära på omöjlig att beskriva för alla som inte testat. Men, ja det finns oftat ett MEN någonstans i det hela. 406 dagar som pappa till Wildabebin har dock ännu inte fått mig att förstå att allt inte går att planera.

Här har jag i år levt med min kalender, bokat upp dagarna till max, lever med 15 minuters marginaler, alltid, ja åtminstone oftast, koll på hur vecka i detalj ser ut redan på söndagkväll. Allt för att få livet att gå ihop och hitta en balans mellan ett intensivt och ansvarsfullt uppdrag och privatlivet. Sen kom Wildabebin och BANG, ja inte gör hon då åtminstone som pappa säger och planerar. Måste vara ett mjukvarufel någonstans...

Idag skulle hon ju vakna 07,30, sova fömiddagslur vid 10 så jag hann duscha och fixa lite, sedan älska pappas plan på utelek i snön tillsammans för att sedan gå till öppenförskola på eftermiddagen, allt innan eftermiddagsvilan vid 15.00 skulle börja. Då vaknar man väl ändå inte 09.15, bajsar just när pappa äntligen fått på sig själv och Wildabebin alla ytterkläder och sedan när det är fixat börja gråta ohejdat direkt man efter blöjbyten och overallbrottning så tillslut kommer ut i snön, vägrar äta sin egen lunch utan bara pappas och somnar utmattad 13.00 för att fortfarande sova.

Hur ska pappa kunna planera när det är så här, för inte är det väl så att man som man måste tänka om lite när man blivit pappa? Nä så illa kan det inte vara.

Att stå emot ett charmmonster

Wildabebin har knappt lärt sig gå, lyckas kanske 3 av 5 gånger träffa munnen med skeden och är fortfarande på så många olika sätt bara en liten bebis. Men en hajare på att flörta det är hon redan.

Trappmonstret, mackmonstret, görasjälvmonstret, hällautvattenmuggenmonstret, ja alla hennes monsterpersonligheter som kan driva en till vansinne är också lämpligt nog utrustade med världens största charm.

Hon tittar på en, rynkar ihop näsan med följd att dom vackra små tänderna syns och blinkar mycket mycket medvetet med ögonen.

På en hundradels sekund går hon från ena monstret till charmmonstret. Den där varelsen man lätt skulle dö för samtidigt som man vet att man måste stå emot, inte låta charmen vinna utan fortfarande visa vem som bestämmer. Å vad mycke enklare saker det finns i livet än att vara pappa.

Vila, städning och babysim på programmet

För ett år sedan inledde vi vårt simmande, Wildebebin med föräldrar. Endast sex veckor kastade hon sig ut bland sånger, bubblande, plask och övningar som sakta men säkert byggdes på för att 10 veckor senare dyka som värsta sjöjungfrun själv. Vilken häftig och kärleksfull resa vi tillsammans alla tre fick uppleva. Idag börjar fortsättningskursen...

Där emellan har vi pappabadat nära på varje onsdag under hela hösten. Vi får väl dock se hur dagens program mottas, det är ju en hel del egen vilja som tillkommit under vägen.

På resande fot

Wildabebin och pappans frånvaro i bloggosfären beror helt enkelt på att att vi befunnit oss på resande fot ett par dar. Först i Oslo och sedan i Stockholm och man kan väl sammanfatta det så här, utmaningarna för pappan var nog stora utan att ens tänka på bloggande.

Tiitta, tiita!

Ja, då var man där då. Dumtittandes och pekandes på allt mellan himmel och jord med stor entusiasm och inlevelse. Skulle inte Wildabebin finnas i min närhet som förklaring till mitt beteende skulle väl vuxenpsyk ligga nära.

- Tiita..
- Ja TITTA DÄR vilken fin trappa.
- Tiita..
- Ja TITTA, det är en fönster. Vilket fint FÖNSTER!
-Wildabebin ska du ha lite gröt eller?
- Mmmmm, mmmm, njam.... tiita!
- JA TITTA vilken fin LAMPA! LampA? LampA? Kan du säga LampA?
- Tiita!

Ibland tar orden slut...

Började skriva på ett inlägg som drog iväg och som jag inser måste få ligga till sig lite innan publicering på samma sätt som tankarna och känslorna kring Wildabebins otroligt snabba och kaotiska ankomst när hon så tillslut två veckor över tiden bestämde sig för att komma. En natt som för oss på ett otroligt lyckligt sätt förändrade resten av livet men där det i stundens allvar hos mig fanns en övertygelse om att ett liv just tagit slut när det egentligen skulle börja. Med tårar nerför kinderna inser jag att ibland tar orden liksom slut och att det är helt okej...

Ska gå förbi hennes säng, viska sov gott, stryka hennes ansikte och lyckligast i världen krypa ner bredvid min sambo och låta John Blund komma och vagga mig till sömns.

Barnbajs till middag, någon?

En helt vanlig middagsdiskussion hemma hos Wildabebin och hennes föräldrar...

- Du missade just kalaset...
- Synd, var det stort?
- Rätt så, inte topp 5 dock..
- Okej, men åandar sidan hade vi kalas redan vid lunch på restaurangen.
- Jaha, var det mjukt eller hårt? Förresten, var Vidar också me?
- Rätt mjukt, utplattat efter en hård kamp om hon skulle stå eller sitta ner när vi åt.

Detta med barnbajs är verkligen något speciellt. Trodde jag aldrig skulle snöa in och bli som alla andra småbarnsföräldrar. Nu sitter jag där och pratar om det jag nästan tycker är äckligast i världen, ja efter kräk förståss. Suck, vad har jag egentligen drabbats av?

En, två, tre...

...på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte SMÄLLER det! Inte många kan ha missat den ramsan i samband med bad, dyk och plums.

Längtan efter Wildabebin och pappans onsdagsbad på badhus är stor och i morgon skulle det äntligen bli årspremiär. Någon hade kollat av så barnpoolen åter är uppvärmd till härliga 33 grader på onsdagar mellan 12.00-16.00. Allt var riggat, packat och klart! Två nya pappor som letat sig hem på föräldraledighet skulle dessutom också me så allt var verkligen upplagt för en braksuccé. Nu kan man dock plocka bort allt med succé, bad och glädje och konstatera att det enda som skulle ha blivit kvar av det trevliga onsdagsbadet var smäll och brak.

Herrarnas omklädningsrum är denna vecka visst vikt åt damerna eftersom damernas är stängt för renovering. Hade varit snopet att stå där spritt språngandes näck med Wildabebin i famnen, packning upp över öronen och med en bångstyrig vagn man försöker köra med ena handen när man inser att något inte riktigt känns som det brukar...

Nästa vecka är det dock ombytta roller, mammorna får stanna hemma och vi pappor röjer järnet! Ett, två, tre... på det fjärde ska det ske...

Känner mig som superman!

Behövs inte mycket i en småbarnspappas liv för att man ska känna sig som superman!

I mitt fall räcker det med modet att åter fara ut på resande fot, bara Wildabebin och pappan. Vårt förra äventyr blev ju lite våtare och mer luktsamt än vi tänkt oss. Nya biljetter är dock redan bokade och målet är Oslo samt Stockholm under tre dagar totalt nästa vecka.

För att verkligen få den rätta superman känslan gör vi såklart comeback på SK 005... Bajs-SAS numera i mångas mun. Tyvärr får vi även lägga ut en varning på SK 861 enligt nedan. Man vet aldrig när superkrafterna blir för koncentrerade för vanliga dödliga, sorry!

SK 861 Q 14JAN ARN-OSL 1200 1300, lika bra att vi lägger i denna länk redan nu.

Papaaappapppa... Ugh!

Ska nog helt enkelt tolkas som, Pappa, titta jag kan stå nu! En helt underbar upplevelse att se Wildabebin ta sina första stapplande steg under jul hos mormor och morfar för att nu lite mer än en vecka senare rätt obehindrat, dock under lätt svajning, gå omkring. Även om trösklar och mattkanter fortfarande motsvarar utmanande bergsbestigningar och lätt kan få henne på fall.

Nu när jag sett att hon även på denna punkt utvecklas normalt så är det helt okej, Wildabebin, du kan vänta lite med att börja gå. Pappa tyckte det var betydligt enklare när du kröp. Gick på något sätt inte lika fort och du nådde definitivt inte lika högt, djupt och långt! Vi stannar upp lite här och njuter, eller hur, visst tjejen? Nähä, inte...

Fjortiskänsla

Känner mig uppspelt som värsta fjortisen! Wildabebin ska snart köras till farmor och farfar där hon ska vara tills i morgon medans jag och min sambo tillsammans med underbara vänner ska fixa gómiddag och sedan ut på storpartaj. Ska bli helt underbart! Vi är rätt duktiga på att ordna barnvakt men kanske alltför sällan för att ha skoj utan krav eller måsten...

Inget mer bloggande i helgen alltså, ha en skön helg önskar Wildabebin och pappan!

Går grindvakt att hyra?

Gjorde det där alla säger är helt vansinne vilket jag så här i efterhand också håller med om, att bygga hus när man väntar barn eller just blivit föräldrar. Men nu är det gjort och inget jag ska göra om, jag lovar på mina bara knän. Samtidigt kan man dock undra hur ett husbygge kan fortgå när ingen dagligen kan ta vagnspromenaden förbi och svara på alla frågor om hur det nu egentligen var tänkt, om det blir bra så här eller vad som är alternativet när det nu blev så här. Men, men... kanske finns det mer strukturerade byggare än våra på marknaden.

Nåja, någonstans bland alla val, ritningar, beställningar, detaljer och måsten kom vi klyftigt nog fram till att "Grind, det behöver vi bara beställa för övervåningen där man kan ramla ner. Här nere får vi lära henne att man inte får vara i trappen". IDIOTER får man med rätt titulera oss för nu pågår kampen dagligen mellan Wildabebin och hennes pappa.

Först hade vi stolar för, tills hon kom på hur man kryper under. Sedan hade vi en utfläkt kartong från en elljusstake fastkilad mellan trapp och räcke, den drar hon nu lätt och snabbt bort från sidan och anfaller sedan i bästa Rambo-stil. Så kvar, när nu trappen dessutom är 4 cm för smal för de vanliga köpes-gridar vi tittat på, är ordets makt. Det går väl si så där...

Pappaaappa säger hon med sitt vackraste och mest pilimariska leende och sätter full fart...
Nej Wildabebin ropar pappa och sätter efter... Du får inte klättra i trappen utan pappa eller mamma, förstår du det? Skrattades tittar hon på mig och det gnistrar glädje i ögonen.

1 lika!

Här går man en hel dag och bara längtar till Wildabebin ska somna. Längtan efter egentid är enorm, man drömmer om allt man ska göra, längtar tillbaka till dagarna utan barn.

Tänk när man kunde komma och gå som man ville, gå på bio utan tvekan och barnvaktsbök, överraska sin sambo med restaurangbesök eller en utflykt, ta sovmorgon bara för att njuta eller resa ut i världen på två, långt ifrån bajsblöjor, öroninflamationer och skötväskor. Eller varför inte bara kunna se nyheterna på tv innan 21.00, ligga i soffan och se en film eller vara förbannat bakfull hela dagen efter utan att lova sig själv att aldrig mera dricka sprit...

Så somnar hon, Wildabebin sluter sina blå och en liten bust av livet-före-barn känslan sveper in genom huset och fyller ens trötta småbarnsföräldrakropp. Jippie! Livet kan börja, släpp upp paus-knappen!

Och då, när man står där i starblocket på en kväll som skulle kunna innehålla nära på allt vad ett vuxenliv kan önska kommer längtan, värmen, saknaden, kärleken - tänk om hon ändå var vaken så jag fick se hennes ihärdiga försök till att gå, höra hennes bubblande skratt och lyssna på alla hennes underbara ticketicketicke, daaahhadaadda, pappppaaapa...

Undra om det är okej att väcka sitt älskade barn när hon råkat somnat?

Ja vet, bara tanken gör att det nu är 1 lika mellan wildabebin och pappan, suck...
Det är väl just detta som är vuxenlivets dilemmor, att vilja ha 24 timmar per dygn och samtidigt önska stunder helt utan. Jag är helt plötsligt vuxen, urgh...

Sov unge, sov!

Om ändå Wildabebin kunde förstå att jag bara vill henne väl när jag säger att det är dags att sluta sina underbara blå och somna för kvällen. Ser ju i dagens tidning att det dessutom inte bara handlar om mitt och hennes välbefinnande här och nu utan också i framtiden.

Ha, 1-0 till pappa!