Citat som gör en svarslös

I förgår, efter insmörjning, pyjamasbyte, kvällsvälling, tandborstning, sagoläsning, puss och kram samt en del protester börjar jag tillslut tro att även denna kväll ska bli en seger för mig med en sovande dotter. Från hennes rum hörs dock plötsligt ett rop på pappa...

- Wildabebin, du ska sova nu. Klockan är mycket.
- Nä pappa, jag orkar inte sova...

Ja, vad säger man... Skönunge!

Igår kom så nästa underbara citat som får en att vilja springa fram till henne, lyfta upp henne och sedan aldrig släppa taget. Tillsammans skottade vi av altanen från nästan en meters djupt snölager. Men även det roliga tar slut och när vi efter närmare en och en halv timme dessutom får en kraftfull odör är det dags att gå in.

- Kom nu Wildabebin så går vi in och kollar vad mamma gör.
- Nä
- Jo, kom så tittar vi efter. Nu har vi ju skottat färdigt här ute.
- Ilda vill inte
- Men jag vill gå in nu och jag vill att du följer med...

Wildabebin går mot dörren, öppnar och kliver in. Jag följer efter men får en arg blick från henne och ett tydligt budskap.

- Nä pappa, jag orkar inte släpa på dig. Sedan stänger hon dörren och fortsätter med snöiga skor genom vardagsrummet mot sin mamma som står i hallen.

Här står jag kvar ute på altanen förvånad och funderar lite på vad hon menar.
Upplever hon redan som 2 åring att hon behöver släpa på sin far, undra vad hon då kommer att tycla och tänka när hon är 15...