1 lika!

Här går man en hel dag och bara längtar till Wildabebin ska somna. Längtan efter egentid är enorm, man drömmer om allt man ska göra, längtar tillbaka till dagarna utan barn.

Tänk när man kunde komma och gå som man ville, gå på bio utan tvekan och barnvaktsbök, överraska sin sambo med restaurangbesök eller en utflykt, ta sovmorgon bara för att njuta eller resa ut i världen på två, långt ifrån bajsblöjor, öroninflamationer och skötväskor. Eller varför inte bara kunna se nyheterna på tv innan 21.00, ligga i soffan och se en film eller vara förbannat bakfull hela dagen efter utan att lova sig själv att aldrig mera dricka sprit...

Så somnar hon, Wildabebin sluter sina blå och en liten bust av livet-före-barn känslan sveper in genom huset och fyller ens trötta småbarnsföräldrakropp. Jippie! Livet kan börja, släpp upp paus-knappen!

Och då, när man står där i starblocket på en kväll som skulle kunna innehålla nära på allt vad ett vuxenliv kan önska kommer längtan, värmen, saknaden, kärleken - tänk om hon ändå var vaken så jag fick se hennes ihärdiga försök till att gå, höra hennes bubblande skratt och lyssna på alla hennes underbara ticketicketicke, daaahhadaadda, pappppaaapa...

Undra om det är okej att väcka sitt älskade barn när hon råkat somnat?

Ja vet, bara tanken gör att det nu är 1 lika mellan wildabebin och pappan, suck...
Det är väl just detta som är vuxenlivets dilemmor, att vilja ha 24 timmar per dygn och samtidigt önska stunder helt utan. Jag är helt plötsligt vuxen, urgh...