Nattlig Wrestling

Kommer ihåg hur jag som liten vaknade upp i mitt rum och försiktigt tassade iväg över hallgolvet för att en stund senare krypa ner mitt mellan mamma och pappa i deras stora stora säng. Natt efter natt efter natt...

Mysigt tyckte jag och speciellt när jag fick lägga mig tvärs över med huvudet på den ena och samtidigt placera fötterna på den andra. Dom hade aldrig åsikter, sa aldrig nu får det räcka, vände sig bort och suckade utan låg där bara och bildade en trygg mur mot omvärlden. En trygghet som skyddade mot farligheter, otäcka drömmar men hjälpte också lite mot smärtan en inte-ännu-sprucken-trumhinna kan skapa.

Har aldrig riktigt förstått det klyvna som vuxen i det hela, har nog alltid trott att mina förlädrar bara tyckt det varit mysigt att få ha mig bredvid sig. Kalla mig gärna naiv!

Underbart när ens barn vill ligga nära, man hör andetagen, ser det rofyllda ansiktet i månljuset, känner lukten av baby (blandat med banan för dagen) och känner värmen av sin allra största kärlek så nära. Men stöket för att hitta nappen i mörkret bland täcken som är stora som oceaner, dom kalla små fötterna som med kraft trycks in i magen, småtårna som krafsar, handen som man helt plötsligt får värsta smockan av mitt i ögat så det blixtrar till, huvudet som okontrollerat skallar en eller gråtattackerna som väcker en med ett ryck för att sömndrycken bara kunna konstatera att Wildabebin redan har somnat om.

Ingår det som förälder att man också ska tycka allt detta är mysigt, vacker och underbart eller är det okej att tänka, fy fan så skönt en natt utan Wildabebin skulle vara? Det här är min säng - det där är din säng, frågor? repetera! Verkställ!