Jippie, Wildamamman är åter in the house!

Hela förra veckan på resande fot, nästan hela denna... Vi skulle ljuga om vi sa att hon inte är efterlängtad, Wildabebins mamma. Äntligen hemma, nu ska vi mysa!

Tårar, tiger och tv

I slutet på graviditeten, när dagen D redan var passerad sedan länge, var nog hela vår lägenhet sprängfylld med hormoner av alla de slag. Insåg sittandes framför Extreme Homemakeover med tårarna rullandes nerför kinderna att allt inte var som det brukar.

Idag lyckades jag av en tillfällighet slå på tv:n och zappa in exakt samma avsnitt igen, mer än ett år senare. Inga tårar denna gång, ja hos mig alltså, Wildabebin störttjöt eftersom hon inte fick doppa sin tiger i toalettstolen. En mycket märklig känsla måste jag säga...

Fråga mig inte...

Har egentligen inte någon förklaring till blogguppehållet, det har bara blivit så eller så har orden ensamma och tok något med det hela att göra.

Wildabebins mamma var borta på kurs hela förra veckan och är åter på resande fot denna vecka under tre dagar samtidigt som Wildabebin måste ha lyckats se duracellkaninen i något reklaminslag på TV.

Ensamma pappan med tok wilda bebin är helt enkelt ingen bra kombination för bloggande, kanske på området inspiration men defintivt inte på skrivandet.

Föräldraledighet, som passionerad kärlek i en isvak

08.47 frukstund.. 09.00 sova.. 10.15 vakna..

Har idag varit pappa i 406 dagar om jag med min pappalediga hjärna lyckades räkna rätt och erkännas skall att datorns kalkylator fick hjälpa till med den sista summeringen. Blev alldeles för svårt att få ihop min lilla ekvation, får väl skylla på för lite sömn... = )

Om man summerar dessa första 13 månader i ny kunskap kan man ju lätt konstatera att...

- bli pappa måste vara det mest fantastiska en man kan få vara med om

- allt man trodde var viktigt, nödvändigt och måsten blir rätt ovesäntligt

- man orkar betydligt mer än vad man tror och sovmorgon är allt relativt

- "jag skulle kunna dö för mitt barn" är långt ifrån ett citat bara taget ur luften

- föräldraledighet är vissa stunder verkligen som passionerad kärlek i en isvak

- kladd, bajs, snor är bara några av alla läbbigheter som blir underbar vardag

- inget är så vackert som ett sovande barn...

Och varför i helvete passar man själv inte då på att också sova en stund?

Ja, listan över nyvunnen kunskap och insikt skulle kunna göras betydligt längre för resan är fantastisk och nära på omöjlig att beskriva för alla som inte testat. Men, ja det finns oftat ett MEN någonstans i det hela. 406 dagar som pappa till Wildabebin har dock ännu inte fått mig att förstå att allt inte går att planera.

Här har jag i år levt med min kalender, bokat upp dagarna till max, lever med 15 minuters marginaler, alltid, ja åtminstone oftast, koll på hur vecka i detalj ser ut redan på söndagkväll. Allt för att få livet att gå ihop och hitta en balans mellan ett intensivt och ansvarsfullt uppdrag och privatlivet. Sen kom Wildabebin och BANG, ja inte gör hon då åtminstone som pappa säger och planerar. Måste vara ett mjukvarufel någonstans...

Idag skulle hon ju vakna 07,30, sova fömiddagslur vid 10 så jag hann duscha och fixa lite, sedan älska pappas plan på utelek i snön tillsammans för att sedan gå till öppenförskola på eftermiddagen, allt innan eftermiddagsvilan vid 15.00 skulle börja. Då vaknar man väl ändå inte 09.15, bajsar just när pappa äntligen fått på sig själv och Wildabebin alla ytterkläder och sedan när det är fixat börja gråta ohejdat direkt man efter blöjbyten och overallbrottning så tillslut kommer ut i snön, vägrar äta sin egen lunch utan bara pappas och somnar utmattad 13.00 för att fortfarande sova.

Hur ska pappa kunna planera när det är så här, för inte är det väl så att man som man måste tänka om lite när man blivit pappa? Nä så illa kan det inte vara.

Att stå emot ett charmmonster

Wildabebin har knappt lärt sig gå, lyckas kanske 3 av 5 gånger träffa munnen med skeden och är fortfarande på så många olika sätt bara en liten bebis. Men en hajare på att flörta det är hon redan.

Trappmonstret, mackmonstret, görasjälvmonstret, hällautvattenmuggenmonstret, ja alla hennes monsterpersonligheter som kan driva en till vansinne är också lämpligt nog utrustade med världens största charm.

Hon tittar på en, rynkar ihop näsan med följd att dom vackra små tänderna syns och blinkar mycket mycket medvetet med ögonen.

På en hundradels sekund går hon från ena monstret till charmmonstret. Den där varelsen man lätt skulle dö för samtidigt som man vet att man måste stå emot, inte låta charmen vinna utan fortfarande visa vem som bestämmer. Å vad mycke enklare saker det finns i livet än att vara pappa.

Vila, städning och babysim på programmet

För ett år sedan inledde vi vårt simmande, Wildebebin med föräldrar. Endast sex veckor kastade hon sig ut bland sånger, bubblande, plask och övningar som sakta men säkert byggdes på för att 10 veckor senare dyka som värsta sjöjungfrun själv. Vilken häftig och kärleksfull resa vi tillsammans alla tre fick uppleva. Idag börjar fortsättningskursen...

Där emellan har vi pappabadat nära på varje onsdag under hela hösten. Vi får väl dock se hur dagens program mottas, det är ju en hel del egen vilja som tillkommit under vägen.

På resande fot

Wildabebin och pappans frånvaro i bloggosfären beror helt enkelt på att att vi befunnit oss på resande fot ett par dar. Först i Oslo och sedan i Stockholm och man kan väl sammanfatta det så här, utmaningarna för pappan var nog stora utan att ens tänka på bloggande.

Tiitta, tiita!

Ja, då var man där då. Dumtittandes och pekandes på allt mellan himmel och jord med stor entusiasm och inlevelse. Skulle inte Wildabebin finnas i min närhet som förklaring till mitt beteende skulle väl vuxenpsyk ligga nära.

- Tiita..
- Ja TITTA DÄR vilken fin trappa.
- Tiita..
- Ja TITTA, det är en fönster. Vilket fint FÖNSTER!
-Wildabebin ska du ha lite gröt eller?
- Mmmmm, mmmm, njam.... tiita!
- JA TITTA vilken fin LAMPA! LampA? LampA? Kan du säga LampA?
- Tiita!

Ibland tar orden slut...

Började skriva på ett inlägg som drog iväg och som jag inser måste få ligga till sig lite innan publicering på samma sätt som tankarna och känslorna kring Wildabebins otroligt snabba och kaotiska ankomst när hon så tillslut två veckor över tiden bestämde sig för att komma. En natt som för oss på ett otroligt lyckligt sätt förändrade resten av livet men där det i stundens allvar hos mig fanns en övertygelse om att ett liv just tagit slut när det egentligen skulle börja. Med tårar nerför kinderna inser jag att ibland tar orden liksom slut och att det är helt okej...

Ska gå förbi hennes säng, viska sov gott, stryka hennes ansikte och lyckligast i världen krypa ner bredvid min sambo och låta John Blund komma och vagga mig till sömns.

Barnbajs till middag, någon?

En helt vanlig middagsdiskussion hemma hos Wildabebin och hennes föräldrar...

- Du missade just kalaset...
- Synd, var det stort?
- Rätt så, inte topp 5 dock..
- Okej, men åandar sidan hade vi kalas redan vid lunch på restaurangen.
- Jaha, var det mjukt eller hårt? Förresten, var Vidar också me?
- Rätt mjukt, utplattat efter en hård kamp om hon skulle stå eller sitta ner när vi åt.

Detta med barnbajs är verkligen något speciellt. Trodde jag aldrig skulle snöa in och bli som alla andra småbarnsföräldrar. Nu sitter jag där och pratar om det jag nästan tycker är äckligast i världen, ja efter kräk förståss. Suck, vad har jag egentligen drabbats av?

En, två, tre...

...på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte SMÄLLER det! Inte många kan ha missat den ramsan i samband med bad, dyk och plums.

Längtan efter Wildabebin och pappans onsdagsbad på badhus är stor och i morgon skulle det äntligen bli årspremiär. Någon hade kollat av så barnpoolen åter är uppvärmd till härliga 33 grader på onsdagar mellan 12.00-16.00. Allt var riggat, packat och klart! Två nya pappor som letat sig hem på föräldraledighet skulle dessutom också me så allt var verkligen upplagt för en braksuccé. Nu kan man dock plocka bort allt med succé, bad och glädje och konstatera att det enda som skulle ha blivit kvar av det trevliga onsdagsbadet var smäll och brak.

Herrarnas omklädningsrum är denna vecka visst vikt åt damerna eftersom damernas är stängt för renovering. Hade varit snopet att stå där spritt språngandes näck med Wildabebin i famnen, packning upp över öronen och med en bångstyrig vagn man försöker köra med ena handen när man inser att något inte riktigt känns som det brukar...

Nästa vecka är det dock ombytta roller, mammorna får stanna hemma och vi pappor röjer järnet! Ett, två, tre... på det fjärde ska det ske...

Känner mig som superman!

Behövs inte mycket i en småbarnspappas liv för att man ska känna sig som superman!

I mitt fall räcker det med modet att åter fara ut på resande fot, bara Wildabebin och pappan. Vårt förra äventyr blev ju lite våtare och mer luktsamt än vi tänkt oss. Nya biljetter är dock redan bokade och målet är Oslo samt Stockholm under tre dagar totalt nästa vecka.

För att verkligen få den rätta superman känslan gör vi såklart comeback på SK 005... Bajs-SAS numera i mångas mun. Tyvärr får vi även lägga ut en varning på SK 861 enligt nedan. Man vet aldrig när superkrafterna blir för koncentrerade för vanliga dödliga, sorry!

SK 861 Q 14JAN ARN-OSL 1200 1300, lika bra att vi lägger i denna länk redan nu.

Papaaappapppa... Ugh!

Ska nog helt enkelt tolkas som, Pappa, titta jag kan stå nu! En helt underbar upplevelse att se Wildabebin ta sina första stapplande steg under jul hos mormor och morfar för att nu lite mer än en vecka senare rätt obehindrat, dock under lätt svajning, gå omkring. Även om trösklar och mattkanter fortfarande motsvarar utmanande bergsbestigningar och lätt kan få henne på fall.

Nu när jag sett att hon även på denna punkt utvecklas normalt så är det helt okej, Wildabebin, du kan vänta lite med att börja gå. Pappa tyckte det var betydligt enklare när du kröp. Gick på något sätt inte lika fort och du nådde definitivt inte lika högt, djupt och långt! Vi stannar upp lite här och njuter, eller hur, visst tjejen? Nähä, inte...

Fjortiskänsla

Känner mig uppspelt som värsta fjortisen! Wildabebin ska snart köras till farmor och farfar där hon ska vara tills i morgon medans jag och min sambo tillsammans med underbara vänner ska fixa gómiddag och sedan ut på storpartaj. Ska bli helt underbart! Vi är rätt duktiga på att ordna barnvakt men kanske alltför sällan för att ha skoj utan krav eller måsten...

Inget mer bloggande i helgen alltså, ha en skön helg önskar Wildabebin och pappan!

Går grindvakt att hyra?

Gjorde det där alla säger är helt vansinne vilket jag så här i efterhand också håller med om, att bygga hus när man väntar barn eller just blivit föräldrar. Men nu är det gjort och inget jag ska göra om, jag lovar på mina bara knän. Samtidigt kan man dock undra hur ett husbygge kan fortgå när ingen dagligen kan ta vagnspromenaden förbi och svara på alla frågor om hur det nu egentligen var tänkt, om det blir bra så här eller vad som är alternativet när det nu blev så här. Men, men... kanske finns det mer strukturerade byggare än våra på marknaden.

Nåja, någonstans bland alla val, ritningar, beställningar, detaljer och måsten kom vi klyftigt nog fram till att "Grind, det behöver vi bara beställa för övervåningen där man kan ramla ner. Här nere får vi lära henne att man inte får vara i trappen". IDIOTER får man med rätt titulera oss för nu pågår kampen dagligen mellan Wildabebin och hennes pappa.

Först hade vi stolar för, tills hon kom på hur man kryper under. Sedan hade vi en utfläkt kartong från en elljusstake fastkilad mellan trapp och räcke, den drar hon nu lätt och snabbt bort från sidan och anfaller sedan i bästa Rambo-stil. Så kvar, när nu trappen dessutom är 4 cm för smal för de vanliga köpes-gridar vi tittat på, är ordets makt. Det går väl si så där...

Pappaaappa säger hon med sitt vackraste och mest pilimariska leende och sätter full fart...
Nej Wildabebin ropar pappa och sätter efter... Du får inte klättra i trappen utan pappa eller mamma, förstår du det? Skrattades tittar hon på mig och det gnistrar glädje i ögonen.

1 lika!

Här går man en hel dag och bara längtar till Wildabebin ska somna. Längtan efter egentid är enorm, man drömmer om allt man ska göra, längtar tillbaka till dagarna utan barn.

Tänk när man kunde komma och gå som man ville, gå på bio utan tvekan och barnvaktsbök, överraska sin sambo med restaurangbesök eller en utflykt, ta sovmorgon bara för att njuta eller resa ut i världen på två, långt ifrån bajsblöjor, öroninflamationer och skötväskor. Eller varför inte bara kunna se nyheterna på tv innan 21.00, ligga i soffan och se en film eller vara förbannat bakfull hela dagen efter utan att lova sig själv att aldrig mera dricka sprit...

Så somnar hon, Wildabebin sluter sina blå och en liten bust av livet-före-barn känslan sveper in genom huset och fyller ens trötta småbarnsföräldrakropp. Jippie! Livet kan börja, släpp upp paus-knappen!

Och då, när man står där i starblocket på en kväll som skulle kunna innehålla nära på allt vad ett vuxenliv kan önska kommer längtan, värmen, saknaden, kärleken - tänk om hon ändå var vaken så jag fick se hennes ihärdiga försök till att gå, höra hennes bubblande skratt och lyssna på alla hennes underbara ticketicketicke, daaahhadaadda, pappppaaapa...

Undra om det är okej att väcka sitt älskade barn när hon råkat somnat?

Ja vet, bara tanken gör att det nu är 1 lika mellan wildabebin och pappan, suck...
Det är väl just detta som är vuxenlivets dilemmor, att vilja ha 24 timmar per dygn och samtidigt önska stunder helt utan. Jag är helt plötsligt vuxen, urgh...

Sov unge, sov!

Om ändå Wildabebin kunde förstå att jag bara vill henne väl när jag säger att det är dags att sluta sina underbara blå och somna för kvällen. Ser ju i dagens tidning att det dessutom inte bara handlar om mitt och hennes välbefinnande här och nu utan också i framtiden.

Ha, 1-0 till pappa!