Kan man stämma Mora Träsk?

Inte nog med att jag i veckor gått och nynnat på babysångens topplåtar i form av "Anna-Maria Maraccas.. från Hakkas", "Jag är en tandborste, tandborste" och "Bong, bong, bong, slå på stora trumman". Nu har även Mora Träsk sakta men säkert börja sätta sig på hjärnan och det är ortfarande oändligt med dagar kvar av pappaledigheten... HJÄLP!

Ska du dö eller?

"Tänk om man som du ändå hade varit pappaledig sen i augusti, då skulle ju julklapparna redan vara fixade och man bara kunde använde december till att njuta!" Öh, döö eller?

Visst är det härligt att få vara pappa på heltid till Wildabebin men vilken djävla syn har folk egentligen på pappaledigheten? Jag njuter men inte är det julklappsinhandling direkt som stått i fokus sedan i sommar...

Se upp, en trappa! Vilken trappapapapaaaaaaaaaa...

Kan någon förklara varför det är så mycket roligare att riva ut alla kläder som finns i hallmöbeln eller alla kastruller i pannskåpet än att packa ner alla leksaker i den fina korgen eller ställa skorna på skohyllan? Jag förstår inte...

Fick idag dessutom se att vissa saker kan man bara en vacker dag då tillfälle ges. Inför dagens uppföljningsmöte efter husbesiktningen gick jag trappan sakta uppåt för att kolla skador på trappräcket. När jag var halvägs upp inser jag att Wildabebin är detsamma och med lycka i hela ansiktet tittar på mig och säger "Pa pa pa pa..." och så var trappbestigningen besegrad, suck!

Hur kunde Wildabebins föräldrar vara sådana amatörer så vi inte beställde en trappgrind nertill också när vi ändå byggde ett helt nytt hus?

Uppe var det en självklarhet, man kan ju ramla ner. Nere skippade vi den medvetet i övertygelsen att det är bra att lära sig att ett nej är ett nej...

Bara denna dag har bjudit på rätt många nej, nej, nej...

Wildabebin, det är farligt, det gör ont om man ramlar, du vet som för Max när han ska ta lampan, jag bär dig upp om du vill upp, titta här vilken fin nalle, nej, nej, inte trappen, kom till pappa, wildabebin du får inte...

Finns, finns inte, finns, finns inte....

Har idag lite svårt att bestämma om gud finns eller inte finns efter nattens bravader...

Å ena sidan sov Wildabebin hela natten i sin egen säng och dessutom ändra fram till 07.30 vilket är helt underbart. Åandra sidan vävdes hon in i en mardröm i natt med jakt, rädsla, kamp och blod som slutade med att hon stod upp i sängen och gallskrek för att pappa effektivt hade omvandlat hennes första småskrik till naturtrogna inslag i nattens mardröm.

Oj så det kan gå...
Du får en till chans vet ja!

Stillahavstid, jo för all del...

Wildabebin och pappan bloggar ofast på rätt udda tider men så här udda som dom framstår på bloggen är det ändå inte. Inser nu att vi haft Stillahavstid, kanske någon underliggande önskan för att förtränga att vintern börjar krypa på här i Stålstaden där Wildabebin och pappan bor.

Om du finns Gud så låt mig sova i natt!

Har aldrig riktigt trott på gud, övernaturliga krafter eller ödet. Men visst för all del, om du finns gud och läser denna blogg så låt mig sova denna natt så lovar jag att bara det i sig själv gör mig till en bättre, snällare och mer omtänksam människa. Sov gott!

Blodpudding och bröstmjölk

Har flera gånger varit lite avudsjuk på Wildabebins mamma för att hon så enkelt kunnat trösta, glädja, söva.. ja nästan göra vad som helst med sina bröst och dess gyllene droppar.

Har nu hittat mitt eget substitut, Blodpudding!

Billigt, kan förvaras länge i kylskåp, snabbt att tillaga, passar både pappa och Wildabebin som lunch eller middag och lätt att äta själv om man bortser från farmors lingonsylt förstås. Kan det bli bättre, tror knappast det! Mer Blodpudding till folket!

Idag ska vi dock byta blodpuddingen mot restaurang tillsammans med Wildabebins gudmor. Blir mums och som alltid jättetrevligt. Tänk att man dotter har två så underbara gudföräldrar. Man kan inte köpa dom för alla pengar i världen. Tack för att ni finns!

Ständigt mot nya höjder!

Hade kunnat vara en söndernött slogan från mitt jobb inom flygvapnet men är för stunden den bästa påminnelsen om att Wildabebin gör nya framsteg varje dag. Ibland betydligt högre, längre, djupare eller vidare än man någonsin kunnat föreställa sig och dessutom i rasnde tempo.

Idag blev tredje hyllan i Billyskapelsen i vårt kombinerade kontor och gästrum länsad på allt sitt innehåll. Tyvärr hade Wildabebins två föräldrar nog räknat den som safe för där stod värsta plastburken med småpengar, pins, säkerhetsnålar, penor, platsbitar.. ja typ allt vi inte ville att hon skulle komma åt och som vi samlat ihop från hyllorna ett och två.

Pang, så var det fixat pappa, bäst att skjuta av ett bländande leende för att fira framgången!

En vilja av stål

Visst, jag vet att jag är envis, ja ibland rent av tjurig. Men varför måste Wildabebin redan förre hon är ett år visa upp en helt egen vilja av stål? Kan det stavas straff eller?

Att man kan längta så mycket?

Visst finns det saker i mitt 30 åriga liv som jag kunnat längta till så ofantligt. Det räcker ju med att säga födelsedag, jultomte, disco och semester. Dom senaste åren har längtan oftast kopplats ihop med min underbara sambo och vårt gemensamma liv. Men hur klytchigt det än låter så har verkligen längtan fått en ny innebörd. Behöver bara ta på mig skorna, jackan och säga hejdå till Wildabebin och vinka innan jag längtar till den stund jag åter får öppna dörren och säga HEJ!

Har just tillbringat 4 dygn på resande fot och inser att hur mycket jag än kan längta till egentid, lugna middagar, biobesök och sovmornar så är det inget mot hur mycket jag längtar efter Wildabebin och hennes närvaro. Det är en längtan som också kan stavas kärlek!

Wildabebins mamma har dragit

Låter mer allvarligt än vad det är men dock förändringar som utmanar. Wildabebins mamma tog morgonflyget till storstan och blir borta resten av veckan. Långt ifrån första gången men varje gång finns det ändå en viss spänning i luften. Hur ska dessa dygn bli?

Ska Wildabebin passa på att ha sina vakna nätter i kombination med tidigar mornar och intensiva dagar men nära på obefintliga sovstunder och ett humör som sätter skräck i det mesta? Vi får väl se!

Wildabebins framfart

Ibland kan jag tänka, det är lugnt, bara denna fas i Wildas utveckling är över så blir det lugn och ro på föräldrafronten. Jag vet att så givetvis och tur nog inte är fallet men ändå kommer jag då och då tillbaka till tanken och dessutom tror jag lika stenhårt på den varje gång...

Bara hon kan vända på sig så blir det lättare... När hon kan sitta själv utan stöd så funkar det bättre.. Om hon bara kunde masa eller åla efter så skulle hon kanske inte vara lika frustrerad och arg... När hon kryper så kan jag lätt gå på toa, laga mat eller tvätta... Bara hon snart lär sig att stå upp och hålla i sig så jag inte behöver gå på helspänn, rädd att hon ska ramla och skada sig... Tänk den dagen hon står själv...

Ja, jag vet... jag vinner inget Nobelpris varken i biologi eller intelligens med den här inställningen men kan inte komma ifrån. Jag väntar ständigt på nästa steg för då kommer hon inte att vara lika beroende av mig, vi pratar typ om dom närmast 20 åren dahaaaaa....

Blogg men avsaknad av tid...

Ja vad ska man säga... när äntligen bloggen så kom till, rasade livet samman. Nja, så farligt är det inte men allt för lite tid till att blogga kan jag bara konstatera. Dagarna rullar på och det är ofattbart att jag snart varit hemma med Wildabebin i 3 månader. Gick hem formellt den 20 augusti även om Wildabebins mamma började jobba redan den 5 agusti och jag därmed tog över huvudansvaret för Wildabebin.

Underbara månader som ska följas av minst lika många till. Hamnar nog i slutändan på 8 månader och har idag på babysimmet roat mig med att få en bild av vart i livet en bebis då som 15-16 månaders befinner sig. Huja, vad mycket vi har kvar att tillsammans upptäcka...

För övrigt kan jag bara konstatera att babysim verkligen är underbart. Började med 10 spännande och mysiga veckor tillsammans med hela familjen under vårens kurs och sedan någon månad tillbaka roligt plaskande tillsammans med andra barn och pappor på onsdag eftermiddagar ute på Herstöbadet.