Dax för Teletubbies!

Patipatipati pati pooooååå! Patipatipati poooåå!

För någon månad sedan hade jag knappt kommit i kontakt med Teletubbies, idag går jag runt och nynnar på deras små sånger och signaturmelodier i tid och otid. Bävar faktiskt lite tills föräldraledigheten är över och jag ska implementeras i vuxen- och arbetslivet igen...

Wildabebin skiner dock upp som en sol när jag sjunger "Dax för Teletubbies, dax för Teletubbies, dax för Teletubbies..." och med hela mitt hjärta försöker låta som en ekande telefonlur som tittar upp ur den blomstrande gräsmattan. Ja, ni som sett dessa små runda, färgglada, harmlösa varelser vet ju vad jag pratar om. Övriga, ni är förlåtna så länge ni inte har barn. Sen är det helt enkelt kört hur mycket och principfast man än varit på ståndpunkten, "i vårt hem ska inte tv:n bli en barnvakt!" När klockan är före 06.30 är allt tillåtet!

Ursäkta, vad sa du?

Ticketicketicketicketicketick...
Gttgttgttgttggttttgttgttgttgt...
Dackedackedackedackedack...

Mmmmm, mmmm, mmmm...

Wildabebin har massor att berätta och gör det mer än gärna till allt och alla. Hoppas dock inte jag förväntas kunna förstå och förklara för omgivningen, ticketicketicketicke mest själv glatt med....

God Jul

Nu vet jag varför det är perfekt att skaffa barn när man är närmare 30. Först har man själv varit fylld med längtan, väntan, spänning och mys jul efter jul och när så vuxenlivet sakta men säkert smyger sig på och julen mattas av som tradition är helt plötsligt Wildabebisen här och julfirandet tar sig som en ny vändning där allt åter ska upptäckas.

Ljuvligt, här ska ses Kalle Anka och hans vänner.
God Jul önskar Wildabebin och pappan!

Bajs SAS!

Sitter där med Wildabebin i knät på SK005 från Stålstaden till Storstaden, 10 minuter till innan landningsstället tar mark, när hon plötsligt kommer på att det är dags att bajsa! Kampen inleds, först för att få henne att sitta ner och sedan mot klockan, men det är jag för stunden lyckligt ovetandes om. Hon grymtar, knystar, pustar och är stundtals rödare än landningsbanans otaliga stoppljus. Odören ska vi inte ens prata om...

Den snälla kvinnan som suttit bredvid oss och engagerat pratat och underhållit Wildabebin i snart över en timme vänder bort ansiktet och sjunker ner i en korsordstidning. Själv låtsas jag som om odören inte finns och försöker så länge det bara går förtränga att det blir fuktigare och fuktigare mot mina lår. I samma stund som vi tar mark blir det dock omöjligt att förtränga längre, blöjan läcker och inte bara från en kant utan från alla tre! Fy fan!

Ser dock framför mig hur detta snart är över och vi i lugn och ro kan embakera någon av flygplatsens alla toaletter och påbörja projekt sanering. Allt detta var dock innan flygkaptenen meddelade att vi blir kvar här, sittandes i våra stolar fastspända, ute på taxibanan i väntan på en ledig gate. 5 minuter blir 10, nu, där ser det ju ledigt ut... blir 17... Ja, nu kanske... vi rullar vidare, nej, tyvärr... blir 25 som närmar sig 30.

Hjälp! vad gör jag, flygvärdinnan har redan med ett påklistrat leende och med en min som nog bäst går att beskriva med, ge hit en gasmask förbövelen!, förklarat att jag och wildabebisen tyvärr måste sitta ner som alla andra eftersom vi snart kommer att få komma in till en ledig gate. 26... ja hela 35 jävla fucking minuter sitter vi där, bajsbebisen och jag och nu kan jag lova att det inte bara är snälla-kvinnan som funderar på vad som luktar och fukten såväl på Wildabebins som mina egna byxor har sedan länge övergått till regelrätta fläckar.

Så tillslut är lidelsen över, SK005 får en mer än efterlängtad gate, projekt sanering inleds, Wildabebin blir ren, får en ny blöja och fräscha kläder och vårt äventyr tillsammans kan fortsätta. Vi ska bara hämta ut bagaget och vagnen...

Krasch! Så lyckas jag släppa skötväskan dom sista cm ner till golvet när vagnen kommer på bagagebandet och glömmer givetvis barnmatsburkarna vi har i den. Glassplitter och Hipps ekologiska grönsakslasange finns nu blandat med bajskläder, blöjor, ombyten, kameran, mobilen och plånboken. Skulle någon stått nära hade man nog sett hur mina ögon tårades....

Vadå paranoid?

Jag börjar sakta men säkert inse att småbarnsföräldratankarnaproblemenochverkligheten börjar komma in i mitt liv, fylla min hjärna och styra mina handlingar. Två av våra vänner har de senaste dagarna insjuknat i vinterkräksjukan på var sitt håll och med ångest inser jag att detta med snor, feber, spya och jobbiga prickar mm snart är lika vanligt som bajs redan har blivit i mitt vuxna liv. Suck!

SK 005 mot tomten!

Tidigare än tuppen drar Wildabebins mamma iväg mot storstan för två dagars konferens innan julledigheten. Vi drar själva några timmar senare med ett annat flyg för att göra Stockholm osäkert under samma tid för att sedan på onsdag eftermiddag alla tre sätta oss i bilen med sikte på dom Värmländska skogarna, mormor, morfar och årets julfirande!

Var nu ett tag sedan Wildabebin och jag var ute och flög så det blir lite spännande att se hur still jag lyckats få henne. Det där med att tajma in ett mellanmål och sedan sömn under hela flighten är nog sedan länge förbi. Men man kan ju alltid hoppas....

Att leva med en 1 åring!

Hur mycket jag än nyper mig själv i armen kan jag inte riktigt fatta att Wildabebin gått och blivit 1 år. Var tog dagarna vägen och hur kunde min lilla bebis bli stora tjejen som dagen till ära riktat in sig på bokstaven G. Gaaaggaaa ggooo ggooo gaaa goooo paaappaa...

Nu går dessutom allt i racerfart! Här klättrar vi i trappen, klänger oss upp i fåtöljerna, pratar i telefonen, bläddrar, pekar och läser högt ur boken som mamma och pappa och visar tydligt när man inte får som man vill.... Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!

Och detta ska visst bara vara början, puhu! Varför lägger man egentligen ner så mycket tid på föräldrautbildning kring något som i vårt fall tog 35 minuter men även där det tar 4 dygn man faktiskt ständigt är omgiven av experter. Men resten av livet då? När blev jag kompetent och duglig nog att uppfostra ett barn? Dra gränser, stimulera, motivera, lära och allt annat som nu ska till. Vet givetvis någonstans att man fixar det men jag ska inte sticka under stol med att det faktiskt känns rätt stort, nervöst och en anningen kaotiskt! Få se nu, flik A....

Wildabebin i singular fullt tillräckligt!

Tack gode gud för att vi inte fick femlingar! Wildabebin i singular är fullt tillräckligt och en mycket bra början. Har idag firat Wildabebins 1års dag tillsammans med bland annat hennes fyra jämnåriga kompisar från vår föräldragrupp och håll igång är bara förnamnet!


Det var en unge här, en där, två fram, en tillbaka, trappen, toan, dörren, fika, mat, klättra soffa, bråka, krypa, gå, skrika, äta, kramas...


Ja, bättre simultanträning tror jag faktiskt inte man kan få. "Gul kula i röd ring, 3x7, blå kula i blå ring, svart kula, vitt hål, 9-3..." Stridspilottester - släng er i väggen säger jag bara!


Wildabebin sover helt utslagen efter några intensiva timmar och nu ska pappa göra likaså!

Livet börjar återgå till det normala

Kampen är över, vinterkräksjukan är besegrad. Wildabebin och pappan är på fötter igen!
Hipp hipp hurra! Låt det dröja evigheter till nästa gång den drabbar oss...

Vinterkräksjukan

Trodde jag redan drabbats av dom värsta magsjukorna i kombination med tillfälle man kunde råka ut för. Magsjuka på Kebne i samband med vinterutbildning under officershögskolan, magsjuka under en 14 timmars bussresa med en kycklingbuss mellan El Salvador och Guatemala genom bergen eller magsjukan som slog ut hela vår grupp under slutövningen i lumpen.

Idag har jag en ny insikt som stavas VINTERKRÄKSJUKAN. Wildabebins mamma är på konferens i Stockholm under några dagar och själv kräks och bajsar vi i takt och otakt. Fy fan!

Första kramen

Tillbaka till söndagens hemkomst... Konspirationen mot mig hindrade dock inte Wildabebin från att vara vaken när jag så tillslut kom hem även om sängdags passerat sedan länge. Möttes av henne, sittandes i sin mammas knä lutad mot köksön, läsandes boken om den coola Alice.

Skeptism och avvaktan i början byttes snabbt mot jubel och hurrarrop, PAPAAPAAA!

Wildabebin lyckas släpa med sig boken över golvet på något underligt sätt och tar sikte på min famn. Kryper upp, visar med hela kroppen att det är hög tid att läsa om Alice och sprätter härligt med ben och armar som bara en upprymd och förväntansfull unga kan. Efter två sidor puttar hon undan boken, omfamnar hela mig och håller kvar!

Sekunder, minuter eller.. ja nog länge och hårt för att tårarna av lycka ska börja tränga fram i min ögonvrån och känslorna börja svalla. Livets första kram som pappa!

Att hon sedan släpper efter, tittar upp på mig för att sedan åter lägga huvudet mot bröstet och mummla kärleksord på sitt helt egna språk gör situationen till ett minne för livet.

Hela världen mot mig

Har varit på konferens i helgen, från tidig fredagmorgon till sen söndagkväll och ännu en gång går det upp för mig hur ofantligt mycke jag saknar Wildabebin när hon inte finns i min absoluta närhet. Sjukt mycket eller kanske bara så mycket som alla föräldrar saknar sina barn när man lever vuxenliv och dom inte finns i ens närhet på massor med dygn. Vad vet ja?

60 timmar, i tanken jublar man och tänker gómiddag, fest och sovmorgon. I verkligheten räknar man timmarna tills man får kliva fram till ytterdörren, plinga på och se hennes glada min och höra dom helt fantastiska orden, PAPAPA...

Men först ska man ju ta sig hem också och denna helg var visst detta svårare än vanligt. Flyget försenades i två omgångar, det var motvind påväg mot stålstaden och sedan tvingas jag genomlida min längsta väntan i flygtaxi någonsin och det vill inte säga lite. Efter närmare 6 års veckopendlande med flyg så finns det jämförelser att ta.

Var bland dom första ut men förärades sedan med två medpassagerare som var dom abslout sista att lämna hela byggnaden. Vet de fan inte vad dom höll på med men väntan i flygtaxin blev nära på lika lång som själva flygresan och jag insåg att det vara bäst att inte ens öppna munnen för otrevligheter, svordomar och spydigheter växte som värsta bakeriehärden....

Mrggff, gruff, mmrrssggg...

Allt en enda stor konspiration bara för att Wildabebin inte skulle orka hålla sig vaken tills jag kom hem och 60 timmar lätt därmed skulle närma sig 70. Jag är helt säker!

Kan man stämma Mora Träsk?

Inte nog med att jag i veckor gått och nynnat på babysångens topplåtar i form av "Anna-Maria Maraccas.. från Hakkas", "Jag är en tandborste, tandborste" och "Bong, bong, bong, slå på stora trumman". Nu har även Mora Träsk sakta men säkert börja sätta sig på hjärnan och det är ortfarande oändligt med dagar kvar av pappaledigheten... HJÄLP!

Ska du dö eller?

"Tänk om man som du ändå hade varit pappaledig sen i augusti, då skulle ju julklapparna redan vara fixade och man bara kunde använde december till att njuta!" Öh, döö eller?

Visst är det härligt att få vara pappa på heltid till Wildabebin men vilken djävla syn har folk egentligen på pappaledigheten? Jag njuter men inte är det julklappsinhandling direkt som stått i fokus sedan i sommar...

Se upp, en trappa! Vilken trappapapapaaaaaaaaaa...

Kan någon förklara varför det är så mycket roligare att riva ut alla kläder som finns i hallmöbeln eller alla kastruller i pannskåpet än att packa ner alla leksaker i den fina korgen eller ställa skorna på skohyllan? Jag förstår inte...

Fick idag dessutom se att vissa saker kan man bara en vacker dag då tillfälle ges. Inför dagens uppföljningsmöte efter husbesiktningen gick jag trappan sakta uppåt för att kolla skador på trappräcket. När jag var halvägs upp inser jag att Wildabebin är detsamma och med lycka i hela ansiktet tittar på mig och säger "Pa pa pa pa..." och så var trappbestigningen besegrad, suck!

Hur kunde Wildabebins föräldrar vara sådana amatörer så vi inte beställde en trappgrind nertill också när vi ändå byggde ett helt nytt hus?

Uppe var det en självklarhet, man kan ju ramla ner. Nere skippade vi den medvetet i övertygelsen att det är bra att lära sig att ett nej är ett nej...

Bara denna dag har bjudit på rätt många nej, nej, nej...

Wildabebin, det är farligt, det gör ont om man ramlar, du vet som för Max när han ska ta lampan, jag bär dig upp om du vill upp, titta här vilken fin nalle, nej, nej, inte trappen, kom till pappa, wildabebin du får inte...

Finns, finns inte, finns, finns inte....

Har idag lite svårt att bestämma om gud finns eller inte finns efter nattens bravader...

Å ena sidan sov Wildabebin hela natten i sin egen säng och dessutom ändra fram till 07.30 vilket är helt underbart. Åandra sidan vävdes hon in i en mardröm i natt med jakt, rädsla, kamp och blod som slutade med att hon stod upp i sängen och gallskrek för att pappa effektivt hade omvandlat hennes första småskrik till naturtrogna inslag i nattens mardröm.

Oj så det kan gå...
Du får en till chans vet ja!

Stillahavstid, jo för all del...

Wildabebin och pappan bloggar ofast på rätt udda tider men så här udda som dom framstår på bloggen är det ändå inte. Inser nu att vi haft Stillahavstid, kanske någon underliggande önskan för att förtränga att vintern börjar krypa på här i Stålstaden där Wildabebin och pappan bor.

Om du finns Gud så låt mig sova i natt!

Har aldrig riktigt trott på gud, övernaturliga krafter eller ödet. Men visst för all del, om du finns gud och läser denna blogg så låt mig sova denna natt så lovar jag att bara det i sig själv gör mig till en bättre, snällare och mer omtänksam människa. Sov gott!

Blodpudding och bröstmjölk

Har flera gånger varit lite avudsjuk på Wildabebins mamma för att hon så enkelt kunnat trösta, glädja, söva.. ja nästan göra vad som helst med sina bröst och dess gyllene droppar.

Har nu hittat mitt eget substitut, Blodpudding!

Billigt, kan förvaras länge i kylskåp, snabbt att tillaga, passar både pappa och Wildabebin som lunch eller middag och lätt att äta själv om man bortser från farmors lingonsylt förstås. Kan det bli bättre, tror knappast det! Mer Blodpudding till folket!

Idag ska vi dock byta blodpuddingen mot restaurang tillsammans med Wildabebins gudmor. Blir mums och som alltid jättetrevligt. Tänk att man dotter har två så underbara gudföräldrar. Man kan inte köpa dom för alla pengar i världen. Tack för att ni finns!

Ständigt mot nya höjder!

Hade kunnat vara en söndernött slogan från mitt jobb inom flygvapnet men är för stunden den bästa påminnelsen om att Wildabebin gör nya framsteg varje dag. Ibland betydligt högre, längre, djupare eller vidare än man någonsin kunnat föreställa sig och dessutom i rasnde tempo.

Idag blev tredje hyllan i Billyskapelsen i vårt kombinerade kontor och gästrum länsad på allt sitt innehåll. Tyvärr hade Wildabebins två föräldrar nog räknat den som safe för där stod värsta plastburken med småpengar, pins, säkerhetsnålar, penor, platsbitar.. ja typ allt vi inte ville att hon skulle komma åt och som vi samlat ihop från hyllorna ett och två.

Pang, så var det fixat pappa, bäst att skjuta av ett bländande leende för att fira framgången!

En vilja av stål

Visst, jag vet att jag är envis, ja ibland rent av tjurig. Men varför måste Wildabebin redan förre hon är ett år visa upp en helt egen vilja av stål? Kan det stavas straff eller?

Att man kan längta så mycket?

Visst finns det saker i mitt 30 åriga liv som jag kunnat längta till så ofantligt. Det räcker ju med att säga födelsedag, jultomte, disco och semester. Dom senaste åren har längtan oftast kopplats ihop med min underbara sambo och vårt gemensamma liv. Men hur klytchigt det än låter så har verkligen längtan fått en ny innebörd. Behöver bara ta på mig skorna, jackan och säga hejdå till Wildabebin och vinka innan jag längtar till den stund jag åter får öppna dörren och säga HEJ!

Har just tillbringat 4 dygn på resande fot och inser att hur mycket jag än kan längta till egentid, lugna middagar, biobesök och sovmornar så är det inget mot hur mycket jag längtar efter Wildabebin och hennes närvaro. Det är en längtan som också kan stavas kärlek!

Wildabebins mamma har dragit

Låter mer allvarligt än vad det är men dock förändringar som utmanar. Wildabebins mamma tog morgonflyget till storstan och blir borta resten av veckan. Långt ifrån första gången men varje gång finns det ändå en viss spänning i luften. Hur ska dessa dygn bli?

Ska Wildabebin passa på att ha sina vakna nätter i kombination med tidigar mornar och intensiva dagar men nära på obefintliga sovstunder och ett humör som sätter skräck i det mesta? Vi får väl se!

Wildabebins framfart

Ibland kan jag tänka, det är lugnt, bara denna fas i Wildas utveckling är över så blir det lugn och ro på föräldrafronten. Jag vet att så givetvis och tur nog inte är fallet men ändå kommer jag då och då tillbaka till tanken och dessutom tror jag lika stenhårt på den varje gång...

Bara hon kan vända på sig så blir det lättare... När hon kan sitta själv utan stöd så funkar det bättre.. Om hon bara kunde masa eller åla efter så skulle hon kanske inte vara lika frustrerad och arg... När hon kryper så kan jag lätt gå på toa, laga mat eller tvätta... Bara hon snart lär sig att stå upp och hålla i sig så jag inte behöver gå på helspänn, rädd att hon ska ramla och skada sig... Tänk den dagen hon står själv...

Ja, jag vet... jag vinner inget Nobelpris varken i biologi eller intelligens med den här inställningen men kan inte komma ifrån. Jag väntar ständigt på nästa steg för då kommer hon inte att vara lika beroende av mig, vi pratar typ om dom närmast 20 åren dahaaaaa....

Blogg men avsaknad av tid...

Ja vad ska man säga... när äntligen bloggen så kom till, rasade livet samman. Nja, så farligt är det inte men allt för lite tid till att blogga kan jag bara konstatera. Dagarna rullar på och det är ofattbart att jag snart varit hemma med Wildabebin i 3 månader. Gick hem formellt den 20 augusti även om Wildabebins mamma började jobba redan den 5 agusti och jag därmed tog över huvudansvaret för Wildabebin.

Underbara månader som ska följas av minst lika många till. Hamnar nog i slutändan på 8 månader och har idag på babysimmet roat mig med att få en bild av vart i livet en bebis då som 15-16 månaders befinner sig. Huja, vad mycket vi har kvar att tillsammans upptäcka...

För övrigt kan jag bara konstatera att babysim verkligen är underbart. Började med 10 spännande och mysiga veckor tillsammans med hela familjen under vårens kurs och sedan någon månad tillbaka roligt plaskande tillsammans med andra barn och pappor på onsdag eftermiddagar ute på Herstöbadet.

Dåtid, nutid, framtid....

Inser att det finns massor med saker jag vill skriva om och har ju dessutom ett nästan sjukligt behov av struktur, raka led och rätt ordning.. Ja, ja.. jag vet att alla som känner Wildabebins pappa nu skrattar och undrar om jag helt saknar självinsikt. Försöker i min vardag dölja detta behov och tycker jag oftast, om man inte rent av kan säga alltid, lyckas rätt bra på den punkten.


Men när det gäller bloggen så är det annorlunda. Jag vill ju upprätthålla åtminstone någon form av kronologisk ordning och tänka mig tillbaka genom den underbara resa min dotter tagit med mig på. 9 månader av väntan, en mycket dramatisk ankomst och så 10 äventyrliga månader innan denna blogg om just Wildabebin och hennes pappa kom till världen.


Vet att det nära på är omöjligt även om några starka, viktiga och kärleksfulla tillbakablickar kommer att komma varvat med ögonblick från nuet och tankar om framtiden. För att inte hamna på efterkälke och aldrig riktigt komma i kapp så får jag väl leva med att det blir lite huller om buller... Sakta men säkert har jag ju börjat förstå att det mesta i livet som småbarnsföräldrar är så, huller och buller, så varför inte också denna blogg?

En oändlig väntan

Vi kan väl så här i efterhand konstatera att Wildabebin haft rätt bråttom på alla punkter förutom själva födelsedagen. Hon kom till långt innan vi egentligen hade börjat diskutera effekterna av vårt beslut att älska naturellt (oj vilket fint sätt att säga, slutat med p-piller.. = )) och tog sedan endast 35 minuter på sig för själva upploppet. Så snabbt att Wildabebins pappa knappt hann vara med när det så äntligen var dags. Lite komiskt eftersom alla i omgivningen hade lugnat mig med "att det inte är någon fara att jobba på annan ort, förstgångsföderskor tar oftast mycket god tid på sig" Jo, pyttsan säger jag som höll på att bli snuvad på konfekten!

Men 9 månader kommer man aldrig ifrån, hur man än vrider och vänder, det är en oändlig tid att gå i väntans tider! I övriga livet är man ju rätt van att kunna bestämma sig för något och oftast ha det i sin hand samma dag eller högst någon vecka senare.

9 månader, ja det är väl ett husbygge det bäst går att lika det med. Men då blir det ju också ett bygge av sällan skådat slag. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat i boken "Ett barn blir till" och facinerat stunderat varje bild, sida upp och sidan ner, fast jag alltid haft 5:or i Biologi, Barnkunskap och Sexualkunskap, så fick jag också det sagt = ).

Att något vackert kan skapa det vackraste är helt otroligt!

Dagen som förändrade allt!

Jag kommer aldrig att glömma tisdagen den 28 mars 2006. Det var kring 18 tiden på kvällen, jag var ute på kvällspromenad runt vår vackra stad och hade just kommit till hyreshusen som ligger utmed norra hamnens inlopp.

Min älskade sambo ringer upp på mobilen och låter konstig, blir rädd att något hänt, jag som alltid vill finnas där i hennes närhet fast vi sedan nästan ett år tillbaka åter jobbar på skilda håll i landet. Hon lugnar mig och förklarara att vi ska bli föräldrar. Fatta jag ska bli pappa!

Allt blir som i en dimma, var det säkert, hur kunde hon veta, kan man lita på graviditetstest, hade hon prövat med olika fabrikat och märken, när... Frågorna var många och känslan obeskrivlig, så hög kommer jag nog aldrig mer att bli!

Ska också erkänna att mina två allra första tankar var: "Ja, jag funkar" och "Oj, är det rätt tid nu?" Tog ett tag innan jag vågade berätta detta, kändes liksom inte korrekt. Var faktiskt först efter att ha läst att det är två av de 3 eller 4 vanligaste tankarna hos en man när han får beskedet. Kändes därmed lite bättre och som jag inte var den enda grottmänniskan på denna planet som innan år 2006 var över skulle bli pappa.

Pappa, jag? Ja! Ville skrika ut det till hela världen, lägga in det som autosvar i mailen, sjunga ut min glädje på mobilsvaret, avslöja nyheten på min blogg och självklart ringa alla, ja åtminstone många, i mobilens telefonbok och berätta nyheten för nära och kära. Jag ska bli pappa! Hade svårt att prata med mina föräldrar och möta omgivningen för hela jag var ett enda stort fånigt leende. Heeeeeeeeej, jo allllllllllllllt äääääääääär braaaaaaaaaaaaaaa meeeeeee mmmmmig!

Blodpudding och bröstmjölk

Har flera gånger varit lite avudsjuk på Wildabebins mamma för att hon så enkelt kunnat trösta, glädja, söva.. ja nästan göra vad som helst med sina bröst och dess gyllene droppar.

Har nu hittat mitt eget substitut, Blodpudding!

Billigt, kan förvaras länge i kylskåp, snabbt att tillaga, passar både pappa och Wildabebin som lunch eller middag och lätt att äta själv om man bortser från farmors lingonsylt förstås. Kan det bli bättre, tror knappast det! Mer Blodpudding till folket!

Idag ska vi dock byta blodpuddingen mot restaurang tillsammans med Wildabebins gudmor. Blir mums och som alltid jättetrevligt. Tänk att man dotter har två så underbara gudföräldrar. Man kan inte köpa dom för alla pengar i världen. Tack för att ni finns!

Wildabebin och pappan

Blogga eller inte blogga har varit en stor fråga under ett par veckor. Man borde kanske redan ha börjat den dag man bestämde sig att skaffa barn, eller den dag man fick veta att man väntade barn, eller den dag barnet föddes, eller den dag man började sin pappaledighet eller...

Ja, min vanliga blogg har givetvis haft såväl kryptiska insprängningar som renodlade inlägg om livet i väntan och sedan om livet som pappa. Mobilbloggen har fyllts med över 500 bilder från första timmarna i Wildabebins liv och månaderna framåt. Inom kort kommer Wildabebin dessutom att ha sin helt egna blogg. Kanske mest som skrytsidor med bilder och filmer för Wildabebins mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, gudföräldrar, kompisar och så alla andra som betyder mycket i hennes liv. Men dock en till blogg. Till detta kan man också lägga Wildabebins mamma som bloggar regelbundet och där mycke kärlek och upplevelser konstigt nog skrivs med Wildabebin som utgångspunkt = )

Kan det då verkligen behövas ytterligare en blogg?

Ja blir svaret, för den här bloggen är helt enkelt våran egen, Wildabebin och pappan och om det liv vi nu tillsammans upptäcker sida vid sida under föräldraledigheten och förhoppningsvis en bit vidare i livet.

Vill du följa oss är helt upp till dig att bestämma!
Vi kör i den omfattning och med det fokus som för stunden känns bekvämt. För tillfället sprider sig dock en riktig odör i rummet så här ska bytas blöjor innan något annat ens kommer på tal, denna söndag 28 oktober, på pricken 19 månader efter beskedet att jag skulle bli pappa. En dag som förändra livet totalt!