Jag vill inte att det ska ta slut!

Att väcka dig för att gå till förskolan
trots att du så skönt ligger och myser mellan oss i sängen

Att klä på dig ytterkläderna för att sedan sätta dig i bilen
när du själv tror att det som vanligt blir lek och stoj ute med pulkan

Att lämna dig på förskolan och säga, ha en bra dag hjärtat
när du redan glatt har bestämt dig för vad du vill visa pappa

Att vinka farväl genom fönstret där du står förvånad
och konstaterar att pappa inte skulle vara kvar

Att lämna dig för sista gången på föräldraledighetens sista dag
gör att pappa gråtandes sätter sig i bilen

Jag vill inte att det ska ta slut...

Wildabebins första dag på förskolan

Igår var Wildabebins första inskolningsdag på förskolan. Ja redan här är det väl bäst att varna känsliga läsare för att kommande två veckors bloggande nog mest kommer att kretsa kring inskolning och dess såväl glädje som djupa sorg. Detta är långt ifrån enkelt!

När jag sitter på hallbänken, redo att klä på Wildabebin sina ytterkläder och ser henne pilimariskt springa iväg skrattandes för att se om jag kommer efter henne känner jag bara - nej, jag vill inte, jag kan inte, jag går inte!

Jag vill inte lämna henne på förskolan, jag vill inte avsluta min föräldraledighet, jag vill inte att hon ska behöva möta den i många fall oskyddade omvärlden, jag vill inte att någon annan ska vara med henne fler vakna timmar under dagen än jag, jag vill inte påbörja resan till det oåterkalliga, jag vill inte lämna henne, jag vill inte att hon ska bli stor! SNYFT!

Inser att känslorna spelar mig ett litet spratt och intalar mig att det här kommer att bli toppen. Wildabebin kommer att älska förskolan, få massor med kompisar att utvecklas tillsammans med, njuta av att alltid ha någon i sin närhet som är pigg på att hitta på lite bus och en miljö som verkligen uppmuntrar till utveckling. Så är det, ja givetvis är det så!

Kom Wildabebin så går vi...