Snor, bajs och matrester

Tänk så mycket som ändras med tiden...

Jag har verkligen hatat bajs och trodde länge det skulle vara en omöjlighet att byta bajsblöja utan att tomkräkas. Nu är jag glad om Wildabebin inte själv försökt ta av sig blöjan när hon bajsat, lyckas sätta sig upp eller kravlla ur grepet och sparka ner blöjan på golvet eftersom den alltid hamnar upp och ner eller att hon med blixtens hastighet hinner dit med fingrar, fötter eller varför inte ett mjukdjur eller två?

På andra plats efter bajs kommer nog matkladd, ni vet en tallrik som stått kvar på bordet 15 minuter, en bunke i diskhon som aldrig riktigt blev ursköljd, ett par bestick som man inte riktigt får ner i bestickhållaren i diskmaskinen.. Okej, kanske inte så att alla förstår men jag tycker verkligen det är skitäckligt eller kanske rättare sagt tyckte. För idag är jag glad om matresterna inte spridit sig alltför långt från barnstolen även om det är en stor prövning när Wildabebin efter maten ska förflyttas eller ännu värre förflyttar sig själv mellan köksbord och badrum.

Tänker samtidigt när jag ser henne dyka fram från något gömsle tuggandes på något, hoppas inte alltför stor dammråtta följde med den makaronibiten eller vad det nu kan vara hon hittat.

Idag sittandes i bilen bredvid henne i baksätet inser jag att vi nu kommit till fasen när mitt tredje äckelområde ska processas. Med stor energi och knivskarpt fokus försöker hon peta näsan för att sedan studera om något hamnat där på den lilla fingerspetsen och så snabbt in med fingret i munnen. Denna gång gick hon bet, fingret var tomt och pappa hade annars som värsta superhjälten kastat sig över henne för att hindra det hela. Men nästa gång... blä, vill inte ens tänka på det...

Att man måste slicka på järn- och stålföremål mitt i smällkalla vintern fast man vet att man fastnar och det gör förbannat ont, det kan jag förstå men varifrån kommer viljan att testa äta sitt eget snor?