Började skriva på ett inlägg som drog iväg och som jag inser måste få ligga till sig lite innan publicering på samma sätt som tankarna och känslorna kring Wildabebins otroligt snabba och kaotiska ankomst när hon så tillslut två veckor över tiden bestämde sig för att komma. En natt som för oss på ett otroligt lyckligt sätt förändrade resten av livet men där det i stundens allvar hos mig fanns en övertygelse om att ett liv just tagit slut när det egentligen skulle börja. Med tårar nerför kinderna inser jag att ibland tar orden liksom slut och att det är helt okej...
Ska gå förbi hennes säng, viska sov gott, stryka hennes ansikte och lyckligast i världen krypa ner bredvid min sambo och låta John Blund komma och vagga mig till sömns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar