En oändlig väntan

Vi kan väl så här i efterhand konstatera att Wildabebin haft rätt bråttom på alla punkter förutom själva födelsedagen. Hon kom till långt innan vi egentligen hade börjat diskutera effekterna av vårt beslut att älska naturellt (oj vilket fint sätt att säga, slutat med p-piller.. = )) och tog sedan endast 35 minuter på sig för själva upploppet. Så snabbt att Wildabebins pappa knappt hann vara med när det så äntligen var dags. Lite komiskt eftersom alla i omgivningen hade lugnat mig med "att det inte är någon fara att jobba på annan ort, förstgångsföderskor tar oftast mycket god tid på sig" Jo, pyttsan säger jag som höll på att bli snuvad på konfekten!

Men 9 månader kommer man aldrig ifrån, hur man än vrider och vänder, det är en oändlig tid att gå i väntans tider! I övriga livet är man ju rätt van att kunna bestämma sig för något och oftast ha det i sin hand samma dag eller högst någon vecka senare.

9 månader, ja det är väl ett husbygge det bäst går att lika det med. Men då blir det ju också ett bygge av sällan skådat slag. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat i boken "Ett barn blir till" och facinerat stunderat varje bild, sida upp och sidan ner, fast jag alltid haft 5:or i Biologi, Barnkunskap och Sexualkunskap, så fick jag också det sagt = ).

Att något vackert kan skapa det vackraste är helt otroligt!

Dagen som förändrade allt!

Jag kommer aldrig att glömma tisdagen den 28 mars 2006. Det var kring 18 tiden på kvällen, jag var ute på kvällspromenad runt vår vackra stad och hade just kommit till hyreshusen som ligger utmed norra hamnens inlopp.

Min älskade sambo ringer upp på mobilen och låter konstig, blir rädd att något hänt, jag som alltid vill finnas där i hennes närhet fast vi sedan nästan ett år tillbaka åter jobbar på skilda håll i landet. Hon lugnar mig och förklarara att vi ska bli föräldrar. Fatta jag ska bli pappa!

Allt blir som i en dimma, var det säkert, hur kunde hon veta, kan man lita på graviditetstest, hade hon prövat med olika fabrikat och märken, när... Frågorna var många och känslan obeskrivlig, så hög kommer jag nog aldrig mer att bli!

Ska också erkänna att mina två allra första tankar var: "Ja, jag funkar" och "Oj, är det rätt tid nu?" Tog ett tag innan jag vågade berätta detta, kändes liksom inte korrekt. Var faktiskt först efter att ha läst att det är två av de 3 eller 4 vanligaste tankarna hos en man när han får beskedet. Kändes därmed lite bättre och som jag inte var den enda grottmänniskan på denna planet som innan år 2006 var över skulle bli pappa.

Pappa, jag? Ja! Ville skrika ut det till hela världen, lägga in det som autosvar i mailen, sjunga ut min glädje på mobilsvaret, avslöja nyheten på min blogg och självklart ringa alla, ja åtminstone många, i mobilens telefonbok och berätta nyheten för nära och kära. Jag ska bli pappa! Hade svårt att prata med mina föräldrar och möta omgivningen för hela jag var ett enda stort fånigt leende. Heeeeeeeeej, jo allllllllllllllt äääääääääär braaaaaaaaaaaaaaa meeeeeee mmmmmig!