Hela världen mot mig

Har varit på konferens i helgen, från tidig fredagmorgon till sen söndagkväll och ännu en gång går det upp för mig hur ofantligt mycke jag saknar Wildabebin när hon inte finns i min absoluta närhet. Sjukt mycket eller kanske bara så mycket som alla föräldrar saknar sina barn när man lever vuxenliv och dom inte finns i ens närhet på massor med dygn. Vad vet ja?

60 timmar, i tanken jublar man och tänker gómiddag, fest och sovmorgon. I verkligheten räknar man timmarna tills man får kliva fram till ytterdörren, plinga på och se hennes glada min och höra dom helt fantastiska orden, PAPAPA...

Men först ska man ju ta sig hem också och denna helg var visst detta svårare än vanligt. Flyget försenades i två omgångar, det var motvind påväg mot stålstaden och sedan tvingas jag genomlida min längsta väntan i flygtaxi någonsin och det vill inte säga lite. Efter närmare 6 års veckopendlande med flyg så finns det jämförelser att ta.

Var bland dom första ut men förärades sedan med två medpassagerare som var dom abslout sista att lämna hela byggnaden. Vet de fan inte vad dom höll på med men väntan i flygtaxin blev nära på lika lång som själva flygresan och jag insåg att det vara bäst att inte ens öppna munnen för otrevligheter, svordomar och spydigheter växte som värsta bakeriehärden....

Mrggff, gruff, mmrrssggg...

Allt en enda stor konspiration bara för att Wildabebin inte skulle orka hålla sig vaken tills jag kom hem och 60 timmar lätt därmed skulle närma sig 70. Jag är helt säker!