Kan någon förklara varför det är så mycket roligare att riva ut alla kläder som finns i hallmöbeln eller alla kastruller i pannskåpet än att packa ner alla leksaker i den fina korgen eller ställa skorna på skohyllan? Jag förstår inte...
Fick idag dessutom se att vissa saker kan man bara en vacker dag då tillfälle ges. Inför dagens uppföljningsmöte efter husbesiktningen gick jag trappan sakta uppåt för att kolla skador på trappräcket. När jag var halvägs upp inser jag att Wildabebin är detsamma och med lycka i hela ansiktet tittar på mig och säger "Pa pa pa pa..." och så var trappbestigningen besegrad, suck!
Hur kunde Wildabebins föräldrar vara sådana amatörer så vi inte beställde en trappgrind nertill också när vi ändå byggde ett helt nytt hus?
Uppe var det en självklarhet, man kan ju ramla ner. Nere skippade vi den medvetet i övertygelsen att det är bra att lära sig att ett nej är ett nej...
Bara denna dag har bjudit på rätt många nej, nej, nej...
Wildabebin, det är farligt, det gör ont om man ramlar, du vet som för Max när han ska ta lampan, jag bär dig upp om du vill upp, titta här vilken fin nalle, nej, nej, inte trappen, kom till pappa, wildabebin du får inte...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det finns många illusioner som man så småningom lämnar bakom sig när barnet väl är på plats.
Skicka en kommentar