Ibland kan jag tänka, det är lugnt, bara denna fas i Wildas utveckling är över så blir det lugn och ro på föräldrafronten. Jag vet att så givetvis och tur nog inte är fallet men ändå kommer jag då och då tillbaka till tanken och dessutom tror jag lika stenhårt på den varje gång...
Bara hon kan vända på sig så blir det lättare... När hon kan sitta själv utan stöd så funkar det bättre.. Om hon bara kunde masa eller åla efter så skulle hon kanske inte vara lika frustrerad och arg... När hon kryper så kan jag lätt gå på toa, laga mat eller tvätta... Bara hon snart lär sig att stå upp och hålla i sig så jag inte behöver gå på helspänn, rädd att hon ska ramla och skada sig... Tänk den dagen hon står själv...
Ja, jag vet... jag vinner inget Nobelpris varken i biologi eller intelligens med den här inställningen men kan inte komma ifrån. Jag väntar ständigt på nästa steg för då kommer hon inte att vara lika beroende av mig, vi pratar typ om dom närmast 20 åren dahaaaaa....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar