Föräldraledighet, som passionerad kärlek i en isvak

08.47 frukstund.. 09.00 sova.. 10.15 vakna..

Har idag varit pappa i 406 dagar om jag med min pappalediga hjärna lyckades räkna rätt och erkännas skall att datorns kalkylator fick hjälpa till med den sista summeringen. Blev alldeles för svårt att få ihop min lilla ekvation, får väl skylla på för lite sömn... = )

Om man summerar dessa första 13 månader i ny kunskap kan man ju lätt konstatera att...

- bli pappa måste vara det mest fantastiska en man kan få vara med om

- allt man trodde var viktigt, nödvändigt och måsten blir rätt ovesäntligt

- man orkar betydligt mer än vad man tror och sovmorgon är allt relativt

- "jag skulle kunna dö för mitt barn" är långt ifrån ett citat bara taget ur luften

- föräldraledighet är vissa stunder verkligen som passionerad kärlek i en isvak

- kladd, bajs, snor är bara några av alla läbbigheter som blir underbar vardag

- inget är så vackert som ett sovande barn...

Och varför i helvete passar man själv inte då på att också sova en stund?

Ja, listan över nyvunnen kunskap och insikt skulle kunna göras betydligt längre för resan är fantastisk och nära på omöjlig att beskriva för alla som inte testat. Men, ja det finns oftat ett MEN någonstans i det hela. 406 dagar som pappa till Wildabebin har dock ännu inte fått mig att förstå att allt inte går att planera.

Här har jag i år levt med min kalender, bokat upp dagarna till max, lever med 15 minuters marginaler, alltid, ja åtminstone oftast, koll på hur vecka i detalj ser ut redan på söndagkväll. Allt för att få livet att gå ihop och hitta en balans mellan ett intensivt och ansvarsfullt uppdrag och privatlivet. Sen kom Wildabebin och BANG, ja inte gör hon då åtminstone som pappa säger och planerar. Måste vara ett mjukvarufel någonstans...

Idag skulle hon ju vakna 07,30, sova fömiddagslur vid 10 så jag hann duscha och fixa lite, sedan älska pappas plan på utelek i snön tillsammans för att sedan gå till öppenförskola på eftermiddagen, allt innan eftermiddagsvilan vid 15.00 skulle börja. Då vaknar man väl ändå inte 09.15, bajsar just när pappa äntligen fått på sig själv och Wildabebin alla ytterkläder och sedan när det är fixat börja gråta ohejdat direkt man efter blöjbyten och overallbrottning så tillslut kommer ut i snön, vägrar äta sin egen lunch utan bara pappas och somnar utmattad 13.00 för att fortfarande sova.

Hur ska pappa kunna planera när det är så här, för inte är det väl så att man som man måste tänka om lite när man blivit pappa? Nä så illa kan det inte vara.

Att stå emot ett charmmonster

Wildabebin har knappt lärt sig gå, lyckas kanske 3 av 5 gånger träffa munnen med skeden och är fortfarande på så många olika sätt bara en liten bebis. Men en hajare på att flörta det är hon redan.

Trappmonstret, mackmonstret, görasjälvmonstret, hällautvattenmuggenmonstret, ja alla hennes monsterpersonligheter som kan driva en till vansinne är också lämpligt nog utrustade med världens största charm.

Hon tittar på en, rynkar ihop näsan med följd att dom vackra små tänderna syns och blinkar mycket mycket medvetet med ögonen.

På en hundradels sekund går hon från ena monstret till charmmonstret. Den där varelsen man lätt skulle dö för samtidigt som man vet att man måste stå emot, inte låta charmen vinna utan fortfarande visa vem som bestämmer. Å vad mycke enklare saker det finns i livet än att vara pappa.

Vila, städning och babysim på programmet

För ett år sedan inledde vi vårt simmande, Wildebebin med föräldrar. Endast sex veckor kastade hon sig ut bland sånger, bubblande, plask och övningar som sakta men säkert byggdes på för att 10 veckor senare dyka som värsta sjöjungfrun själv. Vilken häftig och kärleksfull resa vi tillsammans alla tre fick uppleva. Idag börjar fortsättningskursen...

Där emellan har vi pappabadat nära på varje onsdag under hela hösten. Vi får väl dock se hur dagens program mottas, det är ju en hel del egen vilja som tillkommit under vägen.

På resande fot

Wildabebin och pappans frånvaro i bloggosfären beror helt enkelt på att att vi befunnit oss på resande fot ett par dar. Först i Oslo och sedan i Stockholm och man kan väl sammanfatta det så här, utmaningarna för pappan var nog stora utan att ens tänka på bloggande.

Tiitta, tiita!

Ja, då var man där då. Dumtittandes och pekandes på allt mellan himmel och jord med stor entusiasm och inlevelse. Skulle inte Wildabebin finnas i min närhet som förklaring till mitt beteende skulle väl vuxenpsyk ligga nära.

- Tiita..
- Ja TITTA DÄR vilken fin trappa.
- Tiita..
- Ja TITTA, det är en fönster. Vilket fint FÖNSTER!
-Wildabebin ska du ha lite gröt eller?
- Mmmmm, mmmm, njam.... tiita!
- JA TITTA vilken fin LAMPA! LampA? LampA? Kan du säga LampA?
- Tiita!

Ibland tar orden slut...

Började skriva på ett inlägg som drog iväg och som jag inser måste få ligga till sig lite innan publicering på samma sätt som tankarna och känslorna kring Wildabebins otroligt snabba och kaotiska ankomst när hon så tillslut två veckor över tiden bestämde sig för att komma. En natt som för oss på ett otroligt lyckligt sätt förändrade resten av livet men där det i stundens allvar hos mig fanns en övertygelse om att ett liv just tagit slut när det egentligen skulle börja. Med tårar nerför kinderna inser jag att ibland tar orden liksom slut och att det är helt okej...

Ska gå förbi hennes säng, viska sov gott, stryka hennes ansikte och lyckligast i världen krypa ner bredvid min sambo och låta John Blund komma och vagga mig till sömns.

Barnbajs till middag, någon?

En helt vanlig middagsdiskussion hemma hos Wildabebin och hennes föräldrar...

- Du missade just kalaset...
- Synd, var det stort?
- Rätt så, inte topp 5 dock..
- Okej, men åandar sidan hade vi kalas redan vid lunch på restaurangen.
- Jaha, var det mjukt eller hårt? Förresten, var Vidar också me?
- Rätt mjukt, utplattat efter en hård kamp om hon skulle stå eller sitta ner när vi åt.

Detta med barnbajs är verkligen något speciellt. Trodde jag aldrig skulle snöa in och bli som alla andra småbarnsföräldrar. Nu sitter jag där och pratar om det jag nästan tycker är äckligast i världen, ja efter kräk förståss. Suck, vad har jag egentligen drabbats av?