Fånga bajset!

Ser att Hemliga pappan som faktiskt var den som fick mig att gå från tanke till handling och börja pappablogga roade sig i påsk med förlossningshistorier. Har suttit här och gapskrattat en stund och bestämt mig, snart måste även jag skriva om Wildabebins ankomst även om den är långt ifrån lika lättsam och rolig utan mer bygger på hopp och fullständig förtvivlan.

Jag vill inte att det ska ta slut!

Att väcka dig för att gå till förskolan
trots att du så skönt ligger och myser mellan oss i sängen

Att klä på dig ytterkläderna för att sedan sätta dig i bilen
när du själv tror att det som vanligt blir lek och stoj ute med pulkan

Att lämna dig på förskolan och säga, ha en bra dag hjärtat
när du redan glatt har bestämt dig för vad du vill visa pappa

Att vinka farväl genom fönstret där du står förvånad
och konstaterar att pappa inte skulle vara kvar

Att lämna dig för sista gången på föräldraledighetens sista dag
gör att pappa gråtandes sätter sig i bilen

Jag vill inte att det ska ta slut...

Krupp, sant eller falskt?

Vet inte om det är Pippi som ibland säger att hon får krupp eller om det bara är något jag fått för mig. Hur som helst, Wildabebins krupp ger mig verkligen krupp!

Wildabebin hade småsvårt att somna igår och vaknade till och grät när inte tutten var där den skulle ett par gånger under kvällen. Efter midnatt när vi själva äntligen kommit i säng började dock den riktiga cirkusen. Orolig, gråtandes och uppjagad vaknade hon med jämna mellanrum för att någon en timme senare övergå till ett konstant gråtande med ansträngd andning som nog kan få vilken förälder som helst att känna oro och fundera var gränsen går för när man söker hjälp.

Hade hon bara massor med slem i halsen som inte kom upp, hade hon råkat äta något som gjort att det svullnat igen, visst lyckades hon ta en liten tugga av mandelkubben på kalaset, men nog har hon ju ätit nötter tidigare, eller...?, är det början på en dunderförkylning eller är det detta som heter falsk krupp enligt landstingets vårdguide som var nattens lektyr?

Wildamamman tog dom första timmarna, mellan 03.30-04.30 var hela Wildafamiljen vaken och sedan fick morgonen helt enkelt börja för Wildabebin och hennes pappa. Vaken, upprätt i sin saccosäck, drickandes vatten till Teletubbies började dock andningen återgå till något som kan kallas normalt och därmed började så sakta lugnet också infinna sig hos oss båda. Ett lugn som var så enormt befriande och som också, om än för ett mycket kort stund, övergick till sömn hos oss båda liggandes där på vardagsrumsgolvet med dagen kryende utanför.

Om Wildabebin hade krupp i natt så blev dock effekten att jag har haft krupp hela dagen. Detta med att sova endast några få timmar och sedan fungera som människa och dessutom ta hand om en smågnällig liten tjej är verkligen inte min paradgren. Håller tummarna att krupp:en, eller vad det nu än var, för alltid håller sig borta. Vi ha prövat och tyckte inte om det!

Nu ska det här sovas!

(Obs, hittade inlägget som utkast. Skrivet för någon vecka sedan.)

Hur låter vovven?

Min dotter, Wildabebin, kommer att bli något stort, jag vet det, det bara är så... Vi snackar om nobelpristagare, statsminister, biståndsarbetare, miljöräddare, ja ni förstår vart jag vill komma.

Vi snackar något stort med betydelse för såväl nuet som eftervärlden. Hur jag kan veta allt detta, enkelt... av 17 möjliga djur i sin lilla sagobok lär hon sig först hur hönan låter. Ja varför välja hund, katt, ko eller får som mamma och pappa försökt sig på när man själv kan välja hönan.

Boaba ba ba ba ba.... eller hur man nu i skrift bäst återger ljudet...
Förlåt såväl hönor som Wildabebin. Fonetisk skrift har aldrig riktigt varit min grej.

Borta bra men hemma bäst!

Wildabebin hemma i Stålstaden, jag borta i Storstaden. En mycket dålig kombination måste jag säga. Vilken tur att jag snart är hemma igen...

Wildabebins första dag på förskolan

Igår var Wildabebins första inskolningsdag på förskolan. Ja redan här är det väl bäst att varna känsliga läsare för att kommande två veckors bloggande nog mest kommer att kretsa kring inskolning och dess såväl glädje som djupa sorg. Detta är långt ifrån enkelt!

När jag sitter på hallbänken, redo att klä på Wildabebin sina ytterkläder och ser henne pilimariskt springa iväg skrattandes för att se om jag kommer efter henne känner jag bara - nej, jag vill inte, jag kan inte, jag går inte!

Jag vill inte lämna henne på förskolan, jag vill inte avsluta min föräldraledighet, jag vill inte att hon ska behöva möta den i många fall oskyddade omvärlden, jag vill inte att någon annan ska vara med henne fler vakna timmar under dagen än jag, jag vill inte påbörja resan till det oåterkalliga, jag vill inte lämna henne, jag vill inte att hon ska bli stor! SNYFT!

Inser att känslorna spelar mig ett litet spratt och intalar mig att det här kommer att bli toppen. Wildabebin kommer att älska förskolan, få massor med kompisar att utvecklas tillsammans med, njuta av att alltid ha någon i sin närhet som är pigg på att hitta på lite bus och en miljö som verkligen uppmuntrar till utveckling. Så är det, ja givetvis är det så!

Kom Wildabebin så går vi...

HERO!

Så var årets melodifestivalvinnare korad. Det blev inte Frida med Upp o Hoppa som Wildabebin hade förutspått utan istället HERO med Perelli. Undra vad som gick galet? Kanske alltför få 15 månaders bebisar som fick sitta uppe, följa finalen och dessutom klarade av att ringa rätt...

Wildabebin uppskattade dock Perellis lasershow där hon stod typ en cm från tv:n med snyggt knägung helt omedveten om att hon skymde det mesta av bilden för alla oss andra tills min guddotter Stina 3 år moget förklarade, bebis inte stå där, man får ont i ögonen...