1 lika!

Här går man en hel dag och bara längtar till Wildabebin ska somna. Längtan efter egentid är enorm, man drömmer om allt man ska göra, längtar tillbaka till dagarna utan barn.

Tänk när man kunde komma och gå som man ville, gå på bio utan tvekan och barnvaktsbök, överraska sin sambo med restaurangbesök eller en utflykt, ta sovmorgon bara för att njuta eller resa ut i världen på två, långt ifrån bajsblöjor, öroninflamationer och skötväskor. Eller varför inte bara kunna se nyheterna på tv innan 21.00, ligga i soffan och se en film eller vara förbannat bakfull hela dagen efter utan att lova sig själv att aldrig mera dricka sprit...

Så somnar hon, Wildabebin sluter sina blå och en liten bust av livet-före-barn känslan sveper in genom huset och fyller ens trötta småbarnsföräldrakropp. Jippie! Livet kan börja, släpp upp paus-knappen!

Och då, när man står där i starblocket på en kväll som skulle kunna innehålla nära på allt vad ett vuxenliv kan önska kommer längtan, värmen, saknaden, kärleken - tänk om hon ändå var vaken så jag fick se hennes ihärdiga försök till att gå, höra hennes bubblande skratt och lyssna på alla hennes underbara ticketicketicke, daaahhadaadda, pappppaaapa...

Undra om det är okej att väcka sitt älskade barn när hon råkat somnat?

Ja vet, bara tanken gör att det nu är 1 lika mellan wildabebin och pappan, suck...
Det är väl just detta som är vuxenlivets dilemmor, att vilja ha 24 timmar per dygn och samtidigt önska stunder helt utan. Jag är helt plötsligt vuxen, urgh...

Sov unge, sov!

Om ändå Wildabebin kunde förstå att jag bara vill henne väl när jag säger att det är dags att sluta sina underbara blå och somna för kvällen. Ser ju i dagens tidning att det dessutom inte bara handlar om mitt och hennes välbefinnande här och nu utan också i framtiden.

Ha, 1-0 till pappa!

Dax för Teletubbies!

Patipatipati pati pooooååå! Patipatipati poooåå!

För någon månad sedan hade jag knappt kommit i kontakt med Teletubbies, idag går jag runt och nynnar på deras små sånger och signaturmelodier i tid och otid. Bävar faktiskt lite tills föräldraledigheten är över och jag ska implementeras i vuxen- och arbetslivet igen...

Wildabebin skiner dock upp som en sol när jag sjunger "Dax för Teletubbies, dax för Teletubbies, dax för Teletubbies..." och med hela mitt hjärta försöker låta som en ekande telefonlur som tittar upp ur den blomstrande gräsmattan. Ja, ni som sett dessa små runda, färgglada, harmlösa varelser vet ju vad jag pratar om. Övriga, ni är förlåtna så länge ni inte har barn. Sen är det helt enkelt kört hur mycket och principfast man än varit på ståndpunkten, "i vårt hem ska inte tv:n bli en barnvakt!" När klockan är före 06.30 är allt tillåtet!

Ursäkta, vad sa du?

Ticketicketicketicketicketick...
Gttgttgttgttggttttgttgttgttgt...
Dackedackedackedackedack...

Mmmmm, mmmm, mmmm...

Wildabebin har massor att berätta och gör det mer än gärna till allt och alla. Hoppas dock inte jag förväntas kunna förstå och förklara för omgivningen, ticketicketicketicke mest själv glatt med....

God Jul

Nu vet jag varför det är perfekt att skaffa barn när man är närmare 30. Först har man själv varit fylld med längtan, väntan, spänning och mys jul efter jul och när så vuxenlivet sakta men säkert smyger sig på och julen mattas av som tradition är helt plötsligt Wildabebisen här och julfirandet tar sig som en ny vändning där allt åter ska upptäckas.

Ljuvligt, här ska ses Kalle Anka och hans vänner.
God Jul önskar Wildabebin och pappan!

Bajs SAS!

Sitter där med Wildabebin i knät på SK005 från Stålstaden till Storstaden, 10 minuter till innan landningsstället tar mark, när hon plötsligt kommer på att det är dags att bajsa! Kampen inleds, först för att få henne att sitta ner och sedan mot klockan, men det är jag för stunden lyckligt ovetandes om. Hon grymtar, knystar, pustar och är stundtals rödare än landningsbanans otaliga stoppljus. Odören ska vi inte ens prata om...

Den snälla kvinnan som suttit bredvid oss och engagerat pratat och underhållit Wildabebin i snart över en timme vänder bort ansiktet och sjunker ner i en korsordstidning. Själv låtsas jag som om odören inte finns och försöker så länge det bara går förtränga att det blir fuktigare och fuktigare mot mina lår. I samma stund som vi tar mark blir det dock omöjligt att förtränga längre, blöjan läcker och inte bara från en kant utan från alla tre! Fy fan!

Ser dock framför mig hur detta snart är över och vi i lugn och ro kan embakera någon av flygplatsens alla toaletter och påbörja projekt sanering. Allt detta var dock innan flygkaptenen meddelade att vi blir kvar här, sittandes i våra stolar fastspända, ute på taxibanan i väntan på en ledig gate. 5 minuter blir 10, nu, där ser det ju ledigt ut... blir 17... Ja, nu kanske... vi rullar vidare, nej, tyvärr... blir 25 som närmar sig 30.

Hjälp! vad gör jag, flygvärdinnan har redan med ett påklistrat leende och med en min som nog bäst går att beskriva med, ge hit en gasmask förbövelen!, förklarat att jag och wildabebisen tyvärr måste sitta ner som alla andra eftersom vi snart kommer att få komma in till en ledig gate. 26... ja hela 35 jävla fucking minuter sitter vi där, bajsbebisen och jag och nu kan jag lova att det inte bara är snälla-kvinnan som funderar på vad som luktar och fukten såväl på Wildabebins som mina egna byxor har sedan länge övergått till regelrätta fläckar.

Så tillslut är lidelsen över, SK005 får en mer än efterlängtad gate, projekt sanering inleds, Wildabebin blir ren, får en ny blöja och fräscha kläder och vårt äventyr tillsammans kan fortsätta. Vi ska bara hämta ut bagaget och vagnen...

Krasch! Så lyckas jag släppa skötväskan dom sista cm ner till golvet när vagnen kommer på bagagebandet och glömmer givetvis barnmatsburkarna vi har i den. Glassplitter och Hipps ekologiska grönsakslasange finns nu blandat med bajskläder, blöjor, ombyten, kameran, mobilen och plånboken. Skulle någon stått nära hade man nog sett hur mina ögon tårades....

Vadå paranoid?

Jag börjar sakta men säkert inse att småbarnsföräldratankarnaproblemenochverkligheten börjar komma in i mitt liv, fylla min hjärna och styra mina handlingar. Två av våra vänner har de senaste dagarna insjuknat i vinterkräksjukan på var sitt håll och med ångest inser jag att detta med snor, feber, spya och jobbiga prickar mm snart är lika vanligt som bajs redan har blivit i mitt vuxna liv. Suck!