SK 005 mot tomten!

Tidigare än tuppen drar Wildabebins mamma iväg mot storstan för två dagars konferens innan julledigheten. Vi drar själva några timmar senare med ett annat flyg för att göra Stockholm osäkert under samma tid för att sedan på onsdag eftermiddag alla tre sätta oss i bilen med sikte på dom Värmländska skogarna, mormor, morfar och årets julfirande!

Var nu ett tag sedan Wildabebin och jag var ute och flög så det blir lite spännande att se hur still jag lyckats få henne. Det där med att tajma in ett mellanmål och sedan sömn under hela flighten är nog sedan länge förbi. Men man kan ju alltid hoppas....

Att leva med en 1 åring!

Hur mycket jag än nyper mig själv i armen kan jag inte riktigt fatta att Wildabebin gått och blivit 1 år. Var tog dagarna vägen och hur kunde min lilla bebis bli stora tjejen som dagen till ära riktat in sig på bokstaven G. Gaaaggaaa ggooo ggooo gaaa goooo paaappaa...

Nu går dessutom allt i racerfart! Här klättrar vi i trappen, klänger oss upp i fåtöljerna, pratar i telefonen, bläddrar, pekar och läser högt ur boken som mamma och pappa och visar tydligt när man inte får som man vill.... Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!

Och detta ska visst bara vara början, puhu! Varför lägger man egentligen ner så mycket tid på föräldrautbildning kring något som i vårt fall tog 35 minuter men även där det tar 4 dygn man faktiskt ständigt är omgiven av experter. Men resten av livet då? När blev jag kompetent och duglig nog att uppfostra ett barn? Dra gränser, stimulera, motivera, lära och allt annat som nu ska till. Vet givetvis någonstans att man fixar det men jag ska inte sticka under stol med att det faktiskt känns rätt stort, nervöst och en anningen kaotiskt! Få se nu, flik A....

Wildabebin i singular fullt tillräckligt!

Tack gode gud för att vi inte fick femlingar! Wildabebin i singular är fullt tillräckligt och en mycket bra början. Har idag firat Wildabebins 1års dag tillsammans med bland annat hennes fyra jämnåriga kompisar från vår föräldragrupp och håll igång är bara förnamnet!


Det var en unge här, en där, två fram, en tillbaka, trappen, toan, dörren, fika, mat, klättra soffa, bråka, krypa, gå, skrika, äta, kramas...


Ja, bättre simultanträning tror jag faktiskt inte man kan få. "Gul kula i röd ring, 3x7, blå kula i blå ring, svart kula, vitt hål, 9-3..." Stridspilottester - släng er i väggen säger jag bara!


Wildabebin sover helt utslagen efter några intensiva timmar och nu ska pappa göra likaså!

Livet börjar återgå till det normala

Kampen är över, vinterkräksjukan är besegrad. Wildabebin och pappan är på fötter igen!
Hipp hipp hurra! Låt det dröja evigheter till nästa gång den drabbar oss...

Vinterkräksjukan

Trodde jag redan drabbats av dom värsta magsjukorna i kombination med tillfälle man kunde råka ut för. Magsjuka på Kebne i samband med vinterutbildning under officershögskolan, magsjuka under en 14 timmars bussresa med en kycklingbuss mellan El Salvador och Guatemala genom bergen eller magsjukan som slog ut hela vår grupp under slutövningen i lumpen.

Idag har jag en ny insikt som stavas VINTERKRÄKSJUKAN. Wildabebins mamma är på konferens i Stockholm under några dagar och själv kräks och bajsar vi i takt och otakt. Fy fan!

Första kramen

Tillbaka till söndagens hemkomst... Konspirationen mot mig hindrade dock inte Wildabebin från att vara vaken när jag så tillslut kom hem även om sängdags passerat sedan länge. Möttes av henne, sittandes i sin mammas knä lutad mot köksön, läsandes boken om den coola Alice.

Skeptism och avvaktan i början byttes snabbt mot jubel och hurrarrop, PAPAAPAAA!

Wildabebin lyckas släpa med sig boken över golvet på något underligt sätt och tar sikte på min famn. Kryper upp, visar med hela kroppen att det är hög tid att läsa om Alice och sprätter härligt med ben och armar som bara en upprymd och förväntansfull unga kan. Efter två sidor puttar hon undan boken, omfamnar hela mig och håller kvar!

Sekunder, minuter eller.. ja nog länge och hårt för att tårarna av lycka ska börja tränga fram i min ögonvrån och känslorna börja svalla. Livets första kram som pappa!

Att hon sedan släpper efter, tittar upp på mig för att sedan åter lägga huvudet mot bröstet och mummla kärleksord på sitt helt egna språk gör situationen till ett minne för livet.

Hela världen mot mig

Har varit på konferens i helgen, från tidig fredagmorgon till sen söndagkväll och ännu en gång går det upp för mig hur ofantligt mycke jag saknar Wildabebin när hon inte finns i min absoluta närhet. Sjukt mycket eller kanske bara så mycket som alla föräldrar saknar sina barn när man lever vuxenliv och dom inte finns i ens närhet på massor med dygn. Vad vet ja?

60 timmar, i tanken jublar man och tänker gómiddag, fest och sovmorgon. I verkligheten räknar man timmarna tills man får kliva fram till ytterdörren, plinga på och se hennes glada min och höra dom helt fantastiska orden, PAPAPA...

Men först ska man ju ta sig hem också och denna helg var visst detta svårare än vanligt. Flyget försenades i två omgångar, det var motvind påväg mot stålstaden och sedan tvingas jag genomlida min längsta väntan i flygtaxi någonsin och det vill inte säga lite. Efter närmare 6 års veckopendlande med flyg så finns det jämförelser att ta.

Var bland dom första ut men förärades sedan med två medpassagerare som var dom abslout sista att lämna hela byggnaden. Vet de fan inte vad dom höll på med men väntan i flygtaxin blev nära på lika lång som själva flygresan och jag insåg att det vara bäst att inte ens öppna munnen för otrevligheter, svordomar och spydigheter växte som värsta bakeriehärden....

Mrggff, gruff, mmrrssggg...

Allt en enda stor konspiration bara för att Wildabebin inte skulle orka hålla sig vaken tills jag kom hem och 60 timmar lätt därmed skulle närma sig 70. Jag är helt säker!