Farväl

Det är konstigt vad bloggar kan göra med en. Att man liksom kan lära känna en människa utan att någonsin ha träffat personen och troligtvis aldrig heller kommer att göra det...

Ödet eller tillfälligheter, stod där på Coop Extra i Stålstaden en sen kväll i början på pappaledigheten hösten 2007. Kön var ovanligt lång, tittade förstrött på pockethyllan och ögonen hamnade på Hemliga Pappan och så var jag fast. Två kvällar och så var boken läst, bloggen riggad och Wildabebin och pappan gick från vårt dagliga mobilbloggande till detta.

Tack för inspirationen jag fick av boken men framför allt alla stunder jag efter det fått via bloggen som jag nu ser än en gång och denna gång för alltid har nått sitt slut. Tack hemliga pappan, Karin och Rakel för att jag fått följa er. Lycka till på er fortsatta resa!

Kärlek

Det är inte alltid jobbigt att vara föremål för en ett-årings mammighet. När jag hämtade Wildabebin på förskolan idag skrek hon Mamma! och kastade sig i famnen på mig. Sen berättade förskoleläraren att Wildabebin hade pratat (jollrat) om sin mamma i 2 timmar och pekat ut mig på bild. Ett tag hade hon suttit nedanför bilden och berättat och pekat. Mamma, mamma, mamma!

Det får ett mamma-hjärta att smälta!

/ Wildamamman

Mamma, Mamma, Mamma!

Wildabebin är vädligt mammig just nu. Det blir till på köpet värre om vi är ensamma. Då måste jag bära runt på henne, eller ha henne klängandes vid mina ben hela tiden. Jag håller på att bli galen! Och det är lite svårt att få sympati, när hon helt kan låta bli att visa upp dessa sidor när vi är med Wildapappan, eller med släkt och vänner.

Mest är det förvånande. Wildabebin har aldrig varit särskilt mammig, eller pappig. Det är en ganska självständig liten dam, som kan själv och leker med vem helst som vill vara med henne. Så har hon varit sedan hon föddes. Men nu, vid ett och ett halvt års ålder har något hänt. Hon blir lite blyg för nya människor, hon kan vara ovillig att lämna mig och wildapappan. Och hon är, som sagt, mammig.

Jag har sysselsatt mig med att vara hobby-analytiker när detta händer. Wildapappan har ju avslutat sin pappaledighet för 2 månader sedan och Wildabebin har börjat på förskolan. Och det är jag som hämtar och lämnar, och är hemma med henne de flesta veckodagar. Kan det göra att hon blir mammig? Att hon känner sig lämnad på förskolan, och därför klänger dessto mer när jag är i närheten? Det går inte riktigt ihop, hon älskar ju förskolan och vinkar glatt när vi lämnar henne där.
Eller är det för att vi har rest mycket i maj och att hon aldrig vet hur dagen ska se ut som gör henne otrygg? Men inte heller det verkar rimligt, då hon faktiskt verkar tycka det är kul åka runt och nästan är mer mammig när hon är på förskolan, än när vi är ute på äventyr.
Så länge får jag helt enkelt utgå ifrån att det är en fas hon går igenom och att det snart går över. Och nu får jag njuta av att hon faktiskt tycker om sin mamma jättemycket. Jätte jätte mycket, faktiskt!


Hälsningar

Wildamamman

Jag älskar...

Nu har jag försökt få till inlägg på inlägg utan att riktigt klara av att koncentrera och focusera mig tillräckligt för att nå mållinjen. Lägger helt enkelt ner för tillfället, jag älskar dig Wildabebin!

Jag älskar...

 att se dig ständigt upptäcka nya saker 

fast det ständigt ställer nya krav på mig

 ditt dansande och sjungande till Moraträsk 

fast jag håller på att bli tokig på låtarna

 orden "golligolli" med tillhörande frenetiskt viftande

fast jag vet att det innebär att jag snart ska bli kittlad

 din beslutsamhet och tro att du redan kan själv 

fast det ibland driver mig till vansinne

Någon som vill ha en jetlag:ad bebis?

Hela Wildafamiljen har dragit till USA och San Fransisco på semester. Resan gick hur smidigt som helst, vädret kanon, maten ljuvlig, värdarna underbara och ledighetskänslan enorm. Ja allt är väl egentligen så perfekt och underbart man som småbarnsförälder bara kan drömma om. 

Ja, förutom att Wildabebin har jetlag och glatt kvittrar igång vid 01.15 på natten och inte alls förstår att man faktiskt ska ligga och sova då...

Marhaba!

Pappa och Wildamamman var i Tunisien i månad 5 tillsammans med några vänner för att ladda batterierna och njuta av ledigheten. Språkresor för all del, men att denna resa skulle leda till en arabisktalande bebis var det ingen som sa...

Från tyskklingande Ich ha har det nu mer och mer gått över till arabiska och Marhaba.

Glömde vi kryssa i någon ruta att det var en svensktalande bebis vi ville ha? Det blir som lite enklare att förstå vad den säger då... Marhaba eller om ni nu föredrar svenska, Välkommen!

Ich Ha!

Ja för all del, Wildabebins pappa är officer inom det stolta flygvapnet, Wildafarbrorn de lika i armen och Wildamamman är ett mindre språkgeni. Men varifrån kommer egentligen generna till vår lilla tyska general som nu springer runt i huset och skriker, Ich Ha, Ich Ha, Ich HA och pekar frenetiskt med hela handen?

Hennes kommendering är tydlig och rak och något man inte kan ta miste på. Innebörden, ja om det är "jag vill ha" eller rent av "Wildabebin ha" låter vi dock vara osagt.