Ha!

Nu är det faktsikt inte bara lilla bä och Mao som kan stoltsera med en egen kombonerad sång av Wildabebin. Även Stoltapappan kan nu ställa sig till skaran... Paa paaa lilla paa pa...

Jag är helt säker, hon kommer att bli något stort min älskade lilla dotter. Frågan hur många olika texter det finns på melodin Bä, bä vita lam? Kanske något att slå upp i Guinness Rekordbok.

Kan man köpa tid?

Fattar inte riktigt var tiden tagit vägen och hur jag tidigare lyckades blogga mer eller mindre varje dag... Jobbigt att vara pappa till en vildbebis? Nä, bara lite intensivt...

Hänger knappt med i svängarna, en hit, en dit och en ner i diket..

En hyllning till Kina eller?

Vet inte riktigt om Wildabebin drabbats av Kinahysteri som nästan allt annat i vårt samhälle så här några dagar innan OS invigningen eller om hon redan lagt sig på den yttersta vänsterkanten när det gäller politik. Hur som helst går hon glatt omkring och sjunger "Mao, Mao, lilla Mao..."

Hennes första helt egen komponerade sång, gissa om pappa är stolt som en tupp! Ser redan fram emot alla VIP-biljetter till Schlagerfestivalerna som komma skall. Ja, ja, helt egen kanske var att ta i men en covers på Bä, bä vita lamm är ju inte fy skam när man är 19 månader och vill sjunga om sitt favoritdjur katt, även kallad, ja just det MAO så klart.

Raggat upp något för natten?

Har aldrig riktigt varit killen som med spänning vaknat upp och funderat på vad som i natt fick följa med till sängen och om det i morgonljuset känns lika bra. Tiderna förändras dock. I morse vaknade jag upp med en fotkrämstub under huvudkudden och en plast giraff under täcket. Undra vem som lagt dom där? Kanske samma lilla tjej som såg till att vildamamman igår fick dela säng med 3 stycken spjälsängspuckar, en liten panda, samma platsgiraff som jag i morse träffade på och två stycken 1 kronor. Med Wildabebin i sin närhet behöver man aldrig sova ensam.

Farväl

Det är konstigt vad bloggar kan göra med en. Att man liksom kan lära känna en människa utan att någonsin ha träffat personen och troligtvis aldrig heller kommer att göra det...

Ödet eller tillfälligheter, stod där på Coop Extra i Stålstaden en sen kväll i början på pappaledigheten hösten 2007. Kön var ovanligt lång, tittade förstrött på pockethyllan och ögonen hamnade på Hemliga Pappan och så var jag fast. Två kvällar och så var boken läst, bloggen riggad och Wildabebin och pappan gick från vårt dagliga mobilbloggande till detta.

Tack för inspirationen jag fick av boken men framför allt alla stunder jag efter det fått via bloggen som jag nu ser än en gång och denna gång för alltid har nått sitt slut. Tack hemliga pappan, Karin och Rakel för att jag fått följa er. Lycka till på er fortsatta resa!

Kärlek

Det är inte alltid jobbigt att vara föremål för en ett-årings mammighet. När jag hämtade Wildabebin på förskolan idag skrek hon Mamma! och kastade sig i famnen på mig. Sen berättade förskoleläraren att Wildabebin hade pratat (jollrat) om sin mamma i 2 timmar och pekat ut mig på bild. Ett tag hade hon suttit nedanför bilden och berättat och pekat. Mamma, mamma, mamma!

Det får ett mamma-hjärta att smälta!

/ Wildamamman

Mamma, Mamma, Mamma!

Wildabebin är vädligt mammig just nu. Det blir till på köpet värre om vi är ensamma. Då måste jag bära runt på henne, eller ha henne klängandes vid mina ben hela tiden. Jag håller på att bli galen! Och det är lite svårt att få sympati, när hon helt kan låta bli att visa upp dessa sidor när vi är med Wildapappan, eller med släkt och vänner.

Mest är det förvånande. Wildabebin har aldrig varit särskilt mammig, eller pappig. Det är en ganska självständig liten dam, som kan själv och leker med vem helst som vill vara med henne. Så har hon varit sedan hon föddes. Men nu, vid ett och ett halvt års ålder har något hänt. Hon blir lite blyg för nya människor, hon kan vara ovillig att lämna mig och wildapappan. Och hon är, som sagt, mammig.

Jag har sysselsatt mig med att vara hobby-analytiker när detta händer. Wildapappan har ju avslutat sin pappaledighet för 2 månader sedan och Wildabebin har börjat på förskolan. Och det är jag som hämtar och lämnar, och är hemma med henne de flesta veckodagar. Kan det göra att hon blir mammig? Att hon känner sig lämnad på förskolan, och därför klänger dessto mer när jag är i närheten? Det går inte riktigt ihop, hon älskar ju förskolan och vinkar glatt när vi lämnar henne där.
Eller är det för att vi har rest mycket i maj och att hon aldrig vet hur dagen ska se ut som gör henne otrygg? Men inte heller det verkar rimligt, då hon faktiskt verkar tycka det är kul åka runt och nästan är mer mammig när hon är på förskolan, än när vi är ute på äventyr.
Så länge får jag helt enkelt utgå ifrån att det är en fas hon går igenom och att det snart går över. Och nu får jag njuta av att hon faktiskt tycker om sin mamma jättemycket. Jätte jätte mycket, faktiskt!


Hälsningar

Wildamamman