Poff och så är det över!

Det är lätt att bli nostalgisk! Tänk, för 15 månaders sedan satt vi där på BB på Stålstadens sjukhus men en liten dotter i famnen som just levt sitt första dygn och livet som förälder hade precis börjat. Idag gör jag sista riktiga dagen av föräldraledigheten som för min egen del pågått i 8 helt underbara månader. På måndag väntar inskolning av Wildabebin på förskolan och så två veckor senare går vi in i ett helt nytt skeende i livet med jobb, jobb och förskola. Hur kunde det gå så snabbt?

Komposterade blogginlägg

Wildabebin ligger ute i vagnen och sover middag och själv drabbades jag av ett litet städ il. Man får ju hoppas att hon snart vaknar... = )

Rensa skrivbordet från lite pappershögar, radera lite mail och så ett snabbt varv förbi cyberdelen av Wildabebin och pappans liv för att göra ett inlägg innan jag tog itu med tvättkorgen, var tanken alltså. Här blev jag visst kvar läsandes gamla blogginlägg som aldrig publicerats. En del för att dom inte blev nog bra, andra för att dom aldrig riktigt blev klara, några av medvetenhet för att dom ska få mogna till sig och en och annan av anledningar jag inte riktigt idag kommer ihåg, kan vara så att Wildabebin kom på annat....

Intressant att jag började på detta inlägg för typ en månad sedan... Idag har hon inte alls sovit i vagnen. Idag var det Leos lekland som stod på programmet. Bus, bus och åter bus i några timmar, sedan lunch och så några timmars sömn. Dom sista 45 minuterna dessutom sida vid sida snarkandes i kapp med pappa. Underbart!

Livets häftigaste resa

Så här med tre veckor kvar av pappaledigheten efter 8 månader hemma med Wildabebin är det lätt att bli sentimental. Vilken fantastisk resa som dessutom faktiskt just har börjat även om allt går så fort och det händer så mycket. Vill inte vara utan den en enda dag!

Onsdag den 13 december 2006, Ett barn och två föräldrar kommer till världen

Vad är nu detta?

Wildabebin och hennes pappa tappar mark på blogglistorna, vad är nu detta? Att småbarnsföräldrar ens hinner tänka dator tycker jag är imponerande nog och värt varje Nobelpris i världen. Varje gång jag sätter mig vid datorn, hur försiktigt jag än smygit och ljudlöst satt mig ner så kommer hon farande i högsta fart, det är som om rummet är minerat...

- Papppppaaaappaa aaaappaaaapp...

Förskolebarn Wildabebin 1680 anmäler sig!

Genom livet finns några telefonsamtal som man alltid kommer att minnas, finnas och fungera som referenspunkter. Kanske en antagning till en efterlängtad utbildning, en tragiskt dödsbud man får ta emot, ett avslut man knystade fram som finnig tonåring med moppemucha, en vän man inte pratat med på evigheter eller som idag, samtalet från Wildabebins kommande förskola.

Tänk, Wildabebin ska börja förskola och nu vet vi att vi båda ska infinna oss där 09.15 måndag den 17 mars för att starta upp inskolningen. Som den officer jag är, väntar jag mig värsta inskrivningen med snitslar, färdskyltar, fotograf, persedelsutlämning. väntan, blanketter... Något mindre skulle göra mig besviken. Hjälp, fatta Wildabebin ska inte längre vara hemma på dagarna med sin pappa. hur ska detta gå, ja alltså inte för Wildabebin hon kommer klara det där galant och dessutom älska det men hur ska det egentligen gå för pappan, för mig?

Hur många gånger på en dag?

Hur många gånger på en dag kan man egentligen göra illa sig utan att begränsas i sitt mod? Ja, efter några dagars feber och snorighet är Wildabebin intensivare är någonsin.

Hon har ramlat över nära på husets samtliga trösklar när hon sprungit fram och tillbaka med tiger släpandes bakom, fallit från stolen när hon skulle hjälpa pappa laga mat, klättrat upp på toalettstolen för att spol och halkat ner, ramlat ner från soffan med huvuet först efter att försökt pussa Barbapappa i boken som låg för nära kanten, försökt balansera på en leklåda med resultatet att hon ramlade ner i den och slog sig mot den bakre kanten, halkat på ett dvd-fodral som hon envisades med att dansa på, inte bara en gång utan tre...

Ja har säkert glömt något, rätt mycket hinner hände på en dag i Wildabebins liv.

Varannan...

Man vet att man kommit en bit ner i föräldraträsket när man drabbas av epedemin Varannan.

Varannan bajsblöja, varannan sovmorgon, varannan grötkladd, varannan sövning...

Men mitt i allt varannan så älskar jag varenda minut jag får tillsammans med Wildabebin och hennes mamma. Wildamamman som förresten snart kanske dyker upp här som gästbloggare, hos Wildabebin och pappan, typ varannan vecka kanske..